Colombia: När resans bästa blir det värsta - del 1
Tatacoaöknen i Colombia.
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Speciellt inte när den hajpade stjärnhimlen saknar stjärnor, hängmattan kryllar av loppor och natten blir både stelfrusen och dyngsur.
Men det kan bli bra ändå, fast annorlunda - med en colombiansk såpopera, polisjakt och många minnen som går att skratta åt efteråt. Det här är första delen av två om ett av mina värsta - och mest minnesvärda - upplevelser på resa.
Vi åkte till Tatacoaöknen i Colombia med skyhöga förväntningar: världens bästa plats för stjärnskådning, övernaturliga ökenlandskap och en tystnad så total att det skulle ila i öronen. Med varsin hängmatta skulle vi sova under den glittrande natthimlen och vakna upp till lysande röda klippor i soluppgången.
Det började bra. Solen gassade förstås obarmhärtigt över våra brända axlar och svettiga packning när vi gick längs sandstigen för att hitta sovplats för natten. Skjulen låg utkastade huller om buller i öknen. Till slut ledde den slingrande stigen oss fram till en familjs bakgård där vi fick hyra hängmattor för en liten slant.
Vi dumpade ryggsäckarna och gick direkt på upptäcktsfärd i öknen. Tatacoas väldiga vidder sträckte sig långt bort mot bergen och jag förstod plötsligt vad smeknamnet "lilla Grand Canyon" kommer ifrån. Landskapet fick mig att stanna upp titt som tätt och bara... titta.
Månlandskap eller Jurassicland?
Kan man kalla naturen onaturlig? För det är så jag bäst kan beskriva det - som taget från en annan planet. Än mer surrealistiskt blev det när en karavan av lastbilar med enorma spotlights och förvildade apmänniskor intog den öde öknen... Vi hade hamnat mitt i inspelningen av TV-serien 2091!
Den overkliga känslan fortsatte, och blev allt mer kuslig, när vi vandrade vidare och mötte en man i trasor och ansiktet täckt av ökendamm. Till en början trevlig, men snart förvandlades han till en profet för världens undergång och pepprade oss med sina "sanningar". Min magkänsla blev olustig när hans blick vobblade, vände sig ut och in och han försökte ta på oss,. Vi tog vi skydd bakom närmsta skjul och hoppades att han tappat spåren efter oss.
Här var vi trygga, i två minuter, innan han rumlade in på samma ställe med polisens sirener efter sig. Det var tydligen inte första gången denne kille var ute på sina misslyckade profetiska färder...
Hur gick polisjakten och vad hände egentligen under följande natt? Läs fortsättningen i nästa inlägg.
Bakom varje drömresa döljer sig en verklighet. Den har sällan högt skrytvärde och är inte särskilt instagramvänlig - men troligtvis känner alla igen sig i den. Just därför finns det poäng att berätta om “reserealiteten”.