Colombia: En natt i stjärnöknen - del två
Del två av följetongen om reseminnet som skulle bli det bästa, men blev det värsta. Läs del ett här.
Mulen natt och blöta hängmattor
Kvällen blev natt och nu var det dags för den stjärnklara himlen vi hade läst och hört så mycket om. Eftersom Tatacoaöknen ligger långt från både städers ljusspill och avgaser - och dessutom är fri från moln - ska den vara en av världens bästa platser för stjärnskådning.
Men molnen bullade upp sig oroväckande snabbt och invaderade snart hela himlen. Det gråa täcket var tjockt som smutsig sockervadd. Besvikelsen var stor när vi kröp ner i de fuktiga och kalla hängmattorna. I det läget var det bästa vi kunde göra att sova. Men då kom regnet och sova var det sista vi gjorde...
Ingen sömn - men tiotusen loppbett
När morgonen kom efter den sömnlösa natten fattade jag inte ens att solen gick upp. Så de där omskrivna, flammande röda klipporna missade jag. Min enda tanke var att vi skulle ta oss härifrån.
I brist på spegel i hängmatteskjulet hade jag inte sett mitt eget ansikte och ingen i mitt sällskap hade heller noterat det. Men det gjorde andra bybor. Jag var totalt sönderbiten av loppor på halsen, händerna och nacken! ALLA delar av mig som inte legat under den regnvåta filten var prickiga som salami. Det blossade, kliade och brände mig tokig. Första morgonbussen till civilisationen och Bogotá blev vår räddning, bort från denna skithåla.
Det blossade, kliade och brände mig tokig.
Nej, den här etappen av resan gick inte till historien som världens bästa. Men sen då? Loppbetten bleknade och packningen torkade. “Natten i stjärnöknen" gav oss inte de förväntade upplevelserna men definitivt väldigt oväntade sådana - och många minnen att skratta åt i efterhand.
Har du något speciellt reseminne där det inte gick som tänkt?
Bakom varje drömresa döljer sig en verklighet. Den har sällan högt skrytvärde och är inte särskilt instagramvänlig - men troligtvis känner alla igen sig i den. Just därför finns det poäng att berätta om “reserealiteten”.