Kindlahöjden - Bergslagens bästa utsikt

Det känns att vi är på väg till toppen. Stigen är brant och det bränner i benen. Ryggsäcken drar mig nedåt men jag ska uppåt. När vi väl står högst på Kindlahöjden är vi hela 425 meter över havet. Det låter konstigt med “över havet”, när allt jag ser är skog. Så långt ögat når vräker träden ut sig, över berg och dalar. Det är lika vidsträckt och böljande som ett hav. Ja, det är ett hav av skog.

Vandringsleder och utsikter i Kindla

Äntligen är vi här uppe, 425 meter över det böljande skogshavet. Kindlahöjden är en av Örebro läns högsta punkter och ligger i naturreservatet Kindla, som med sina 900 hektar är länets största. Ingenstans i Bergslagen finns ett större område utan vägar. Det finns knappt några spår av människor i Kindla, bara några få torp vittnar om skogsbruk. Kindla är verkligen högst, störst och vildast.

Efter en kort paus i utsiktstornet gör vi lunch i vindskyddet som ligger strax nedanför. Att övernatta här, 425 meter upp, måste väl kännas som att man sover alldeles under stjärnorna, tänker jag. En annan gång får vi testa det, för idag ska vi vandra runt i Kindla över dagen. Det finns sammanlagt 15 kilometer strövstigar i naturreservatet. De är väldigt kuperade, så 15 Kindlakilometer tar mer tid och mer energi än vanligt. Men det är värt det, för här ska du inte ha bråttom. Skogen är trolsk, mjuk och tyst och ska inte skyndas igenom.

“Kindla är högst, störst och vildast.”

Rastplatser, vindskydd och kolarkoja i Kindla

Först går vi till Kindlamossen där det finns både stuga, dass och vindskydd. Här har någon pimpat taket med en ljusslinga som kan blinka. Förutom ljusen, som glimtar till i otakt, är mossen helt stilla. Inte ens en vindpust hittar hit. Benen går uppför och nedför, kilometer efter kilometer. Det är många blöta partier och spängerna är ibland väldigt hala.

Det är fortfarande lika tyst och stilla vid nästa rastplats, Klosstjärn. Här finns både vindskydd och en kolarkoja (den sistnämnda övernattade vi i en påsk för några år sen). Vid den här tjärnen möts nästan alla stigar i Kindla, men just idag är det ingen rusningstrafik direkt - vi verkar ha skogen för oss själva. Tystnaden i skogen är stundtals bedövande. Som när öronen dånar efter flera timmars konsert. Tänk att frånvaron av ljud låta så mycket, ändå? Det hänger i ända till sista kilometern på vår vandring, lagom till att öronen har vant sig med skogens stillsamhet. Kindla må vara både störst och högst och vildast, men det kanske även är tystast?

---