Brukar du tänka på dig själv som en lök? Jag gör det ibland. En gul lök med krispiga lager av silvervitt kött. Lager på lager av krav, förhoppningar, måsten och viljor. Yttersta lagren är det som egentligen är bagateller men förstoras och förblindar oss. Innerst är det som faktiskt betyder något, som viktigheter och närheter.

Jag försöker skala av mina lager så mycket jag kan. In på lökens bara kärna vill jag vara och leva. Ett sätt att göra det på är att minimera saker omkring mig. Ett annat är att prioritera rätt relationer och ytterligare ett sätt är att sträva efter att göra det som är viktigt. Inte låta fluff och lull ta alltför stor plats i livet.

Skärmen stjäl tid och energi

Det krävs inte Nobelpriset i psykologi för att förstå att skärmtiden är en tids- och energitjuv som inte skalar av din lök, utan snarare lägger till flera lager. För varje lager kommer du längre ifrån det som egentligen är du. Jag försöker låta bli att struntsurfa och slötitta på sidor och sociala medier, men det är svårt, det måste jag erkänna.

Det är bara när jag vandrar eller gör andra utflykter i naturen som jag glömmer allt vad pushnotiser, fotofilter och geotaggar heter. Där och då är jag precis där mina fötter är och ingen annanstans. Lökmetaforen följer även med mig ut på vandringar, för det är där mina lager testas på riktigt. Varje gång jag är ute tänker jag på vilken pryl jag inte behöver ha med mig nästa gång. Att kunna skala av mina bekväma behov och minimera det materiella är den ultimata friheten!

Materiella måsten på vandringen

När jag började vandra ville jag till exempel ha med en spegel, minst tre kastruller och flera ombyten. Tror du jag använde allt det? Jag hade inget behov av den extra packningen och dessutom blev det onödigt tungt och krångligt med flera valmöjligheter. Inte kände jag sånt där härligt hikefulness och kom hem lite besviken på vandringsupplevelsen. Allt var ju som hemma – fast utomhus och besvärligt?

Faktum är att jag svor dyrt och heligt att aldrig, aldrig mer sova i tält. Någonsin.

Tur att sådana löften kan brytas… För snart sneglade jag på min brors fjäderlätta packning och hur han gick i sånt skönt flow när vi vandrade. Som om han verkligen såg det han tittade på och kände var han satte fötterna. Inte som om han funderade på morgondagens klädval eller var sjutton han nu la spegeln… så jag började härma honom.

Jag är långt ifrån den mest minimalistiska vandraren och bär gärna några extra gram för känslan av trygghet – men SOM jag har skalat av löken, alltså. Lager efter lager tills den äkta, innerliga mittpunkten närmat sig.

I sommar ska jag vandra. Med lager på lager av kläder på kroppen men utan alltför många lager av löken. De viktigaste målen på vägen är ju inte vattenfallet Njupeskär, trolska Tiveden eller Bergslagsskogarna, utan att vandra hela vägen till viktigheter och närheter.