Om att vara här och nu på resan - eller ständigt någon annanstans
Det är så lätt att andas i bergen. Den kristallklara luften liksom dammsuger kroppen inifrån och ut när jag tar djupa, långa, lugna andetag. Jag glömmer så snabbt hur frisk luft verkligen känns - men glömmer också bort att njuta av den stunden i nuet. Vad hände med härvaron, att vara här och nu i resan?
Vi bor ca 1000 meter upp på berget i nationalparken Retezat i Rumänien och har utsikt över hela dalen. Gula solrosfält och gröna åkrar, i geometriska mönster, små samlingar av hus som liknar tetris ovanifrån. Kvällskylan kryper närmare, men det gör bara middagen än mer efterlängtad. Kroppen är skönt trött efter dagens vandring i vattenfall och urskogar. Det ryker om den kryddiga kålen och de knapriga korvarna balanserar på varandra på Gunnars tallrik. Dofterna av timjan och paprika sprider sig.
Mat i magen, varm om kroppen, vackra omgivningar och vidunderliga utsikter - det är precis då, under resans bästa ögonblick, som hjärnan börjar vandra vidare... Till nästa resa och en resa efter det. Och så håller jag på. Helt plötsligt är mina tankar bland gatuköken i Vietnam, på pratiga piazzor i Italien, i gröna dalar i Slovenien - överallt men allra minst i vår lilla skogsstuga i Rumänien. Härvaron, närvaron just här, är som bortblåst.
Jag tycker det är knäppt att jag hux flux planerar nästa resa när jag är mitt uppe i en helt underbar stund på resan just nu. Jag har inget behov av att checka av länder och är rätt bra på att vara medvetet närvarande, tycker jag själv. Men när upplevelser på resor liksom peakar, då har jag snabbt rest vidare till ett annat land i en annan tid...
Men när jag väl kommer hem, går igenom bilder och skriver om resan, är det som jag verkligen landar. Dröjer länge vid detaljerna i bilderna, vrider och vänder på orden tills de gör stunderna rättvisa. Reser tillbaka igen. Jag tar igen de där vackraste ögonblicken från resan i efterhand. Då är jag tillbaka och känner värmen från maten i magen, njuter av utsikten utan slut och fyller lungorna med frisk bergsluft. Resans bästa ögonblick har visserligen passerat, men minnena finns kvar att uppleva igen och igen och igen.
Hur närvarande är du när du reser? Tycker du resans minnen är lika mycket värda som stunderna i nuet?