Vad 2016 har lärt mig

Det finns alltid tid, det gäller bara att prioritera.

Ännu ett år har gått och jag har blivit ytterligare ett år äldre. Häromdagen fyllde jag 26 och blev aningen mer vuxenvis, hoppas jag. Att räkna vuxenpoäng är väl främsta tecknet på att man blivit vuxentråkig så vi skippar det och kikar tillbaka på vad 2016 främst har lärt mig - en lärdom per årstid:

VÅREN

Att det alltid finns tid, men handlar om att prioritera. När jag i våras hade dubbla jobb, höll kurser, bloggade, drev eget företag och reste mer än någonsin tyckte jag att dygnets 24 timmar inte var nog. Tills jag började prioritera. Det finns tid, bara man väljer och väljer bort. Sen var vårens livstempo inget jag vill leva med igen, men lärdomen den förde med sig var viktig.

Då reste jag till Thailand och Kambodja

SOMMAREN

Att kompromissa ger dubbel glädje. I somras åkte jag på min längsta backpackerresa hittills. Med en relativt ny person i mitt liv, luffade jag runt i hela Colombia under två svettiga, solbrända, loppiga, fantastiska och jobbiga månader. Jag, som tidigare mest rest solo, lärde mig att delade minnen är dubbelt så roliga – både där och då som i efterhand. Att kompromissa blev nyckelordet som strösslade stjärnskimmer på både resan och relationen.

Då reste jag till Colombia

Att resa är träning i att kompromissa. Här på en hacienda i de colombianska bergen.

HÖSTEN

Att inte ta livet för givet. Den här lärdomen är nog den viktigaste men också svåraste. Att inte ta något för givet blev jag hårt och plötsligt påmind om en av de soliga septemberdagarna som 2016 bjöd på. Vår bokade brittiska weekend blev på en sekund helt oviktig när livet visade oss hur skört det är. En sådan hemsk händelse har fått mig att tänka mer på mina nära, men också att göra saker medan jag kan – att resa – för sen kan det vara för sent.

Då blev det ingen resa. Men väldigt viktiga insikter istället.

VINTERN

Att det är skillnad mellan längtan och saknad. Känslor som är stora och svåra är ofta knepiga att placera på rätt ställen i hjärtat. Jag trodde att längtan och saknad var samma sak och lika ”illa” – med en lillebror på andra sidan jordklotet har jag de känslorna väl förankrade i mig. Men när jag upptäckte att längtan är något fint, pirrigt och förväntansfullt – medan saknad är sorgset och passivt – blev det roligare att känna det jag känner! Jag saknar inte min bror, jag längtar efter honom. Smaka på den meningen. Visst känns det finare och enklare så?

Då reste jag till Chile - mer om det kan du läsa snart!

Liten bror, stort vinglas.