Inte visste vi att de var livet - de gråa dagarna med sot och skog
DET ÄR EN SÖNDAG i februari, himlen drar djupa suckar och andas ut blöta vindar och tunga moln. Juleljusen har slocknat för länge sen och den vita snön har blivit smutsigt grå. Jag borde längta till att resa bort. Jag borde iallafall planera för resor. Jag borde väl åtminstone väl drömma om dem?
Men nej, jag varken längtar, planerar eller drömmer. Just nu bara ÄR jag. Det är som att min ständigt pirrande respuls får vila lite och fokus istället får ligga på att vara här och nu:
Hemma. Med händerna i jorden och spirande frön på fingertopparna.
I skogen. Med hjärtats slag i öronen och springande fötter som sicksackar mellan rötter och kottar.
Vid den öppna elden. Med sotiga flingor på mina tofubitar och brända blåsor på Gunnars grillkorvar.
När vi sedan kommer hem, svider fortfarande ögonen av röken men själen är marinerad i skogens luft och naturens tystnad. Tofun ligger fortfarande i magen och påminner mig om vardagen. Den gråa, den fina, med sot och skog. Med Gunnar och grillkorvar.
De sotiga och gråa dagarna är sällan de vi minns - för inte visste vi att de var livet, dagarna som kom och gick? Men mellan drömresor och resdrömmar är det dagarna som till största delen utgör livet, så ta vara på dem, hörni. Och håll koll på korven så att den inte bränns.
