Skillnader mellan att jobba i Ecuador och Sverige

Brist på kaffepauser men rikligt med raka svar. Oändlig omtänksamhet men lika oändligt långa arbetsdagar. Det var otroligt stora skillnader mellan att jobba som skribent i Ecuador och i Sverige - men den brinnande lusten att berätta var densamma.

För några år sedan jobbade jag som reporter på en tidning i Ecuador. Jag tog en paus från min medieutbildning på universitetet och åkte till Sydamerika. Just då kvävdes jag av alla torra kommunikationsteorier och metodologiska maktanalyser och var innerligt trött på gubbig kurslitteratur. Jag ville testa mina kunskaper i verkligheten och de hur världen såg ut genom mina sprillans nya, journalistiska glasögon.

Fart och fläkt på fältet, det drömde jag om. Och det fick jag sannerligen! Ecuador kom att bli ett äventyr utan gränser. Jag föll för landet och hela dess spektra av olika kulturer, språk, folk och landskap. Jag har jobbet på Diario El Norte att tacka för mycket: på uppdrag av tidningen fick jag åka till storstäder och små byar, intervjua författare och skönhetsdrottningar, skriva porträtt och akutrapportera från drograzzior.

Ett av de roligare uppdragen jag var ute på: att rapportera från presidentens valkampanj ute på landsbygdsskolor.

Olikheter mellan journalistliv i Sverige och Ecuador

Under året fick jag såklart känna på många olikheter - en del chockartade, andra smygande. Här är de saker som jag upplevde skiljde sig mest mellan länderna:

Raka svar och prat utan krusiduller

Snacket mellan kollegor var rakt och direkt. Det ödslades inte tid på vänligt småprat eller artiga krusiduller - utan fråga det du vill veta så får du svar på din fråga. I början trodde jag att det berodde på att jag var det enda som inte hade spanskan som modersmål, men även ecuadorianska kollegor emellan pratade rakt och kort till varandra. I Sverige är väl kallprat obligatoriskt, särskilt det eviga vädret vi diskuterar?

Omtänksamhet utan gränser

Samtidigt som samtalen var korta och raka, var omtänksamheten enorm. Mina kollegor öppnade verkligen sina famnar och hem för mig från första dagen. Jag tvättade kläder hos den ena och fick låna internet hos den andra. Av den tredje fick jag fotolektioner. För de flesta svenskar upplever jag att det tar lite tid att komma över tröskeln till hemmet (mitt eget hem är inget undantag), vad beror det på egentligen?

Lunch hemma hos en ecuadoriansk familj. Alltid soppa och popcorn som förrätt!

Ingen kaffepaus?!

Första dagen svepte jag febrilt med blicken på redaktionen men när jag inte hittade vad jag sökte, försökte jag lukta istället. Men ingen rostad doft spred sig bland skrivborden. Ingen puttrande bryggare. Inget kaffe på jobbet alltså! Varken kaffe på morgonen, kaffe efter lunch eller kaffe vid halv tre. Vad skulle jag nu dricka - och framförallt: hur skulle jag nu socialisera?

Från Sverige var jag van med att kaffet är dörröppnaren till nya kontakter, speciellt på arbetsplatser. Med en kopp i handen är man liksom trygg. Håller du med mig?

Intervju med den svenska upptäcktsresanden Rolf Blombergs dotter, Marcela.

Arbetsdagar

Om jag skulle nämnt flex, komp och halvdag innan röd dag i Ecuador skulle nog tryckpressarna på redaktionen ha stannat av förvåning. Arbetsdagarna tog slut när jobbet var klart - oavsett vilken ände av landet vi var ute på uppdrag i. Det låg en viss stolthet i att jobba mycket, länge och hårt. Att ha ett jobb som inte handlade om att bruka den egna jorden eller göra hantverk ansågs fint, eftersom många i den lilla staden fortfarande var bönder.

Förresten! Det fanns ett undantag då jobbet pausades. När den dåvarande presidenten Rafael Correa höll sitt veckovisa tal till nationen, tystnade landet. Det timslånga talet kablades ut på alla kanaler och de som opponerade sig, fick istället “myrornas krig” under hela timmen.

Hela redaktionsgänget på Diario El Norte i Ibarra.

Som jag skrev i början blev skillnaderna väldigt påtagliga, men en sak upplevde jag var densamma: lusten att förmedla, förklara och föra berättelser framåt. Mina kollegor på tidningen i Ecuador drevs av samma arbetsglädje och yrkesstolthet som jag har mött i Sverige. Och det räckte gott och väl för att överbrygga skillnaderna oss emellan.