Besök kyrkogårdar där döda stories får liv
Vilande själar med stories
Jag vill inte kalla mig gravjägare, tombstone tourist eller "taphofile", men kyrkogårdar brukar hamna rätt högt på min önskelista när jag reser. Det är lugnt och rofyllt, ofta en skön konstrast till storstädernas brus. Men när jag går omkring i stillheten på någon kyrkogård i världen, är min hjärna allt annat än stilla. Inget får paradoxalt nog liv i mig som att vandra bland de döda.
När jag reser är jag på ständig jakt efter stories, visuella som verbala. På kyrkogårdar hittar jag dem, eller iallafall en början - för resten står min livliga fantasi för. Jag tänker att i varje grav finns berättelser som aldrig kommer att bli lyssnade på, om ingen väcker liv i dem.
Tips till 4 kyrkogårdar värda besök
Tova Janssons grav i Helsingfors, Finland.
1. Sandudds begravningsplats, Helsingfors
På weekend i Helsingfors vandrade vi i Tove Janssons fotspår. Det finns många minnesmärken från författarens liv både här och var i staden, men ingenstans är det ironiskt nog så livfullt som vid hennes grav på Sandudds begravningsplats. Vi är nämligen inte de enda med nyfikna blickar som har lyckats hitta Muminmammans viloplats, trots att den är relativt anonym och ingen direkt turistattraktion. Det enda tecknet är den vaktande mini-Mumin i gravlyktan.
2. Cementerio de Cristóbal Colón i Havanna, Kuba
I Havanna, på gravplatsen med namnet efter Christofer Columbus, finns den här pråliga gravstenen. Under alla blommor vilar inte bara en ung kvinna och hennes son, utan också en familjetragedi som kallas "La Milagrosa" (Miraklet). Kvinnan hette Amelia Goire de la Hoz och hennes korta liv liknar en romantisk roman. Som överklassdam i slutet av 1800-talets Kuba förväntades hon gifta sig med en man ur societeten, men hjärtat ville förstås ha någon annan - José Vicente. Han var från ett fattig familj men det hindrade inte två upp över öronen kära tonåringar att i smyg träffas i nästan ett decennium.
Cementerio de Cristóbol Colón i Havanna, Kuba
När Amelias pappa dog kunde de äntligen gifta sig. Lyckan blev dock kort. När Amelia skulle föda parets första barn dog både hon och den lilla sonen. José Vicente blev galen av sorg men såg till att de fick den påkostade gravsten de var värda. Enligt tradition för dödsfall i barnsäng, begravdes barnet vid mammans fötter. José Vicente besökte graven varje dag och gjorde samma rituella rörelser (ett hej och fyra knackningar på stenen) ända tills han dog, 40 år senare.
Under de åren blev han en levande symbol för kärleken till familjen - men också stämplad som en "knäppis" i Havannas sociala kretsar. Han begravdes i graven han hade vaktat i hela sitt liv för att vila för alltid med sin lilla familj. Men när graven öppnades, låg inte sonen där han hade lagts. Han låg istället i sin mammas famn, ömt omslingrad av hennes armar. Om det är ett övernaturligt tecken på moderskärlek, eller en helt enkelt en tillspetsad story är upp till lyssnaren. Men än idag kommer tusentals mammor och pappor till La Milagrosa för att be för sina familjer.
3. Cementiri de Montjuic, Barcelona
Gravarna är placerade i luckor, för att spara plats. Här ligger nämligen över 150 000 personer.
Kyrkogården på Mont Juic är ett av mina smultronställen i min gamla hemstad Barcelona. Utsikten från toppen av berget får något i magen att svindla och att vandra omkring på gravplatsen är som en lektion i katalansk historia. Här ligger rika och framstående Barcelonabor i sina maffiga mausoleum, men också vanliga arbetare som inte ens nämns vid namn. Att dö var dyrt och varje inristad bokstav kostade många pesos på den tiden. Vem som var människan bakom den enda bokstaven "X" på sin gravsten blir jag nyfiken på, men kommer aldrig att få veta.
Att gå upp till toppen på Mont Juic är bara i sig värt ett besök.
4. Indianska kyrkogården i Ibarra, Ecuador
Vulkanerna är viktiga delar av den indianska kulturen i Ecuador. De har namn och egenskaper, som får liv i olika folksagor. Därför är det självklart enligt indianernas naturtro att man ska återförenas med Pachamamas, alltså Moder Jords, vulkaner när det är dags. Vulkanen Imbabura utanför Ibarra är en moderlig, snäll och lugn vulkan. Hon är tyst på morgnarna men kan mullra och muttra lite framåt kvällen. När jag bodde i Ibarra var Imbabura den första jag såg varje morgon. Hon lyste lila i morgonsolen mot en isblå himmel, så otroligt vacker att jag nästan blev lite naturtroende i den arla timmen.
Imbabura är också en av de vulkaner där många indianer vill få sin sista vila. Vanligtvis är gravplatsen lika lugn och stilla som Imbabura själv, men varje Allahelgonahelg är det platsen för årets party! Precis som i många andra latinamerikanska länder, firas de döda med sång, mat och dans av sina familjer. De skrålar med i senaste topplistelåtarna på maxvolym och dukar upp festmat bland blommor och gravstenar.
Att samlas med sin familj är det viktigaste under Allahelgonahelgen.
Från Finland till Kuba och Spanien till Ecuador - mitt ständiga sökande av stories, sanna som påhittade och levande som döda, fortsätter runt om i världen. Vilka gravplatser har du besök på resor? Vad tycker du om kyrkogårdsturism?