När vi vaknade på morgonen var himlen redan rosa. “Vackert-väder-moln”, som min mormor skulle sagt. När molnen blossar upp och får hela himlen att skifta i korall, då blir en klar och kall dag. Så vi visste vad som väntade när vi packade fika, extra jackor och dubbla vantar inför skidturen till Gyllbergen.

Gyllbergen är ett naturreservat i södra Dalarna som känns och ser ut som ett fjäll. Jag har varit här sommartid och plockat hjortron, men nu var det första gången på vintern. Trots att jag är född och uppvuxen i Borlänge, bara 30 minuter från Gyllbergen, har jag knappt varit här. Jag var inte var så intresserad av natur och friluftsliv när jag var liten - inte det minsta, faktiskt. Det krävdes flera flyttar hemifrån och många vändor utomlands för att jag skulle förstå och uppskatta Dalarnas natur. Nu är jag så glad för det!

Vi åkte bil till Prästbuans naturreservat för att undvika alltför mycket trafik och trängsel. En så här snörik vinter, i kombination med att många håller sig hemmavid, har gjort Gyllbergen till ett väldigt populärt skidområde med många människor och bilar. För att få njuta av naturen på egen hand i lugn och ro, valde vi därför Prästbodarnas entré. Den vanligaste entrén till naturreservatet heter Gyllfäbodarna, där också de lättare skidspåren börjar och slutar.

Skidspåren från det här hållet är däremot inte lätta. Direkt vid starten börjar stigningen. Det är brant, kämpigt - och otroligt vackert. Var och varannan meter stannar jag och tittar, njuter och fotar. Och vilar lite förstås… Sen inser jag att jag aldrig kommer komma uppför backen om jag måste stanna varje gång jag ser (ännu en) vitklädd gran eller gnistrande snöbädd.

Väl uppe hänger jag över stavarna få att snor, svett och ånga att rinna av mig. En annan skidåkare, som ser ut att ha skuttat uppför branten, föreslår lite fint att vi kan åka slingan över myrarna. “Det är ju inte så många backar där” säger han lite menande. Den välkända Pensionärsslingan är kanske den tur jag borde valt, men dagen är vigd till äventyr så jag ställer in mig på att det blir många backar - både uppför och utför.

Så vi åker. Med sikte mot Bergslagsstugan skidar vi genom det mest magiska vinterlandskap jag någonsin sett. Talltopparna ser ut att ha doppats i kristyr och snön yr som florsocker omkring skidorna. Granarna är tunga av vita vintermantlar och solen får hela världen att glittra. Det är så vackert!

Vintervyerna gör att jag ibland glömmer bort hur ansträngande det är att åka längdskidor. Min bror tar täten och är som en liten hare först i ledet. Mamma och jag kämpar på bakom, med lite mer respekt för branta utförsbackar och snäva svängar. Mellan Gyllbergens många myrar är terrängen kuperad. Spåren går mellan susande skogar, vidsträcka vidder och vindpinade tallar. Här och var dyker en fäbod upp, som påminnelser om att både boskap och avverkning har format Gyllbergen till det fjällika landskap det har idag.

När vi kommer fram till Bergslagsstugan skyndar vi upp med matsäcken. Även om jag är varm av skidturen, är det -15 grader ute och kylan kryper snabbt inpå kroppen. Vi häller upp hemmagjord nyponsoppa och tar fram tunnbrödsrullarna. Med näsan mot solen och sippandes på soppan känns backarna, som jag nyss skräckslaget åkte nedför, som en baggis. Med ny energi fortsätter vi turen tillbaka till Prästbodarna längs Ingemarsleden.

Sträckan längs Lång-Älgssjön är särskilt vacker. Solen får hela sjön att glittra och det känns så lyxigt att få åka längs strandkanten och bara njuta. När jag inte behöver tänka på att saxa uppför eller ploga nedför, är jag som mest här-och-nu i mitt skidåkande. Då är det maximalt njut varje meter.

Tillbaka vid Prästbodarna har vi bara backen kvar. Nu ska vi nedför och jag hinner höra min bror tjoa “Sisten ner!” innan han svischar bort mellan stock och sten. Jag blir självklart sist ner, för jag går. Jag har fyllt min äventyrskvot för idag och sista backen får bli en promenad. Men det gör ingenting. När jag går bland Gyllbergens glittrande granar tänker jag redan på när och hur jag ska åka tillbaka. Nu när jag förstår och uppskattar Dalarnas natur, vet jag att nästa besök inte är långt borta.

Gyllbergen

Läs om sommar och hjortronfynd

Vinter i Gyllbergen - fjällkänsla i södra Dalarna