Tid för veckans vila och pausernas parenteser
Snöflingorna dansar ner från himlen och marken lyser bländande vit. Det blev vinter över en natt här i Örebro och världen blev just lite vackrare! Men vi lämnar vädret utanför fönstret, för jag tänkte skriva lite om vila. Om söndagar och om viktiga pauser. Vad som fått mig att lägga bloggens vanliga teman, resor och skrivande, åt sidan för en stund är en envis sjuka och ett par texter. Sjukdomen är min men texterna är andras.
I någon vecka har jag gått på halvfart på grund av hosta från helvetet och allmänt kass hösthälsa. Jag fick ställa in både Travel Massive, en kurs med jobbet och sleep over hos brorsan i Stockholm. Det är deppigt när kroppen själv säger stopp fast hela hjärtat skriker att jag vill ju åka!
Sen ramlade jag över ett inlägg om space i livet på Vandringsbloggen, Jenny Strömstedts krönika om skogslängtan och pastorn Thomas Sjödins heliga vilodagar. De berättar om helt skilda utmaningar i sina väldigt olika liv - men gemensamt är de där pauserna där de kan andas.
Eftersom jag inte bara skriver massa text utan också tänker och drömmer i texter (!) ligger språket som metafor nära till hands för mig. Jag ser därför pauser som grammatikens parenteser.
“Parentes kommer från grekiskans parenthesis och visar att man ska göra en paus.”
Är hela veckan är enda lång mening med bara kommatecken som "skiljeteckenspauser", blir vilken läsare som helst trött lagom till fredagen (med parenteser däremot, skapas stunder att stanna upp och chanser att andas långa, djupa andetag). Kalla det vilodag, sabbat, 6:1 eller vad du vill men testa! Skriv in fler parenteser i livets långa meningar och fyll dem med lite vad som helst: fånga snöflingor på tungan, baka bröd med knaprig skorpa, vifta med tårna under varma täcken ↓ eller skriv en filosofisk text om metaforiska skiljetecken som antagligen förvirrar dina läsare. Vad är upp till dig. Men meningarna kommer bli kortare. Och livet längre.