Sjuk på resan - värsta sjukdomarna som drabbat mig utomlands

På fikarasten på jobbet pratade vi om att bli sjuka utomlands. Alla har ju rövarhistorier som brukar handla om bajs och blod eller både och… Därför skrattade vi så vi tjöt åt berättelserna om toppingen på glassen (som inte var topping utan fågelskit) och “egyptiska magar” på flodbåtar i Nilen. Sånt som man kan bjuda på i efterhand men där och då säkert var rena rama mardrömmen.

Mina värstinghistorier handlar för det mesta om magen. Äter du när du läser det här, vill jag tipsa om att äta upp först och läsa sen. Eller helt enkelt inte läsa om du är känslig…

Men du, innan du läser vidare. Det här är skrivet med glimten i ögat och sett ur ett efter-perspektiv. Där och då hade jag inte skrattat åt situationerna som jag inbjuder dig att göra nu. Är du sjuk utomlands ska du i alla lägen kontakta sjukvården och få hjälp, som jag har gjort de gånger jag haft möjlighet.

Feberdimman i Málaga

När jag bodde i den spanska staden Málaga delade jag hus med andra studenter från hela världen. Superkul, absolut, men mindre roligt när de alla åkte hem till sina länder över trettondagshelgen. Den helgen blev jag så sjuk att jag knappt kunde röra mig ur sängen - och var dessutom ensam hemma. Jag minns det mest som en trött dimma, men en sak kommer jag ihåg tydligt: den gamla damen i hatt som tassade in i mitt rum och gav mig vin. Varmt rödvin! Hon sa på spanska att det skulle få ner min feber, sen tassade hon ut lika tyst som hon kom. Jag drack det sträva, halvljumma vinet och dåsade bort en stund. Febern gick ner samma kväll och dagen efter var jag på benen igen. Om det var vinet vet jag inte, men den gamla damen träffade jag på igen och hon hävdade alltid att “vin botar allt”.

Ett hål i foten i Alcoy

Första gången jag bodde i Spanien var jag utbytesstudent hos en familj i Alcoy, där jag gick på gymnasiet. Efter ett halvår började jag få mystiskt ont i foten och en liten prick gav skav och smärta när jag gick. Snart haltade jag fram och fick till slut tid hos en spansk fotläkare. På undersökningen började han förbereda kniv och sax och jag tappade mitt spanska tal totalt och vågade knappt fråga vad han skulle göra.

Det fick jag snart veta. Läkaren snittade mitt där det gjorde som jävligast ont och ur såret pulserade var som en argsint vulkan. Den lilla pricken som gjorde ont hade blivit infekterad och anledningen till att jag haltade var att trampdynan var fylld av var. Vidrigt!

Grisfesten i Ecuador

När jag jobbade på tidningen på landsbygden i Ecuador blev jag bjuden på en middag med chefredaktören och hans chef och dessutom hans chef. Den sistnämnda var en högt uppsatt politiker i USA som var på besök i hemlandet - och då ska det minsann firas på äkta ecuadorianskt vis. Det betyder helstekt gris med alla tillbehör - svål, knorr, knän och så vidare.

Jag minns att jag fick kväljningar bara av att gå in på restaurangen där fläskflottet nästan rann på väggarna. Trots det åt jag för syns skull men skrapade mest runt fläsket på tallriken och petade i mig potatisarna. På kvällen var jag hemma hos familjen som jag hyrde rum av och kände jag hur kroppen sparkade bakut totalt. Varenda cell gjorde revolt mot fläskfesten och kämpade för att få ut det. Och ut - det kom det, med råge. Till slut orkade jag inte ens ta mig till badrummet för att gå på toaletten för tusende gången, utan satte mig helt enkelt i duschen och lät det… ja, rinna.

Efter det var min mage rätt förstörd och jag åt i princip bara ris och frukt den tiden jag var kvar i Ecuador. Fläsk då? Aldrig mer.

På ett lastbilsflak i Ecuador. Inte helt bekväm, av minen att döma.

Sprutspyan i Madrid

Pekpinnen “drink aldrig sista drinken” skulle kunna översättas till “ät aldrig den sista tapasen”. Jag var i Madrid med mamma och sista kvällen gjorde vi en ordentligt tapasrunda i kvarteret Malasaña. “Ska vi ta en sista? Ja, tar musslor!” bestämde vi olyckligt nog. Natten som följde var en av de äckligaste jag har varit med om.

Musslor är ju känsliga om de inte hanteras rätt - och min mage protesterade hejvilt. Jag spydde med sån kraft att det sprutade genom näsborrarna. Om och om igen. Jag minns hur jag hulkade ynkligt till mamma, men vad skulle stackars hon göra? Hon hade själv ätit av musslorna. Vi var inte kaxiga när vi stod på flygplatsen i ottan dagen efter för att flyga hem, kan jag lova.

Höjdsjuka i Peru

För några år sedan reste jag runt i Peru med familjen - från kust till berg och tillbaka igen, via Inkaleden. Det innebar stora skillnader i höjdmeter och vi visste att det var vanligt att känna av höjdsjuka. Därför förberedde vi oss så gott vi kunde: tog bussresorna i etapper, drack mycket vatten, tuggade kokablad och la under läppen som snus osv. Men inte kunde vi väl ana att vi skulle få influensa just då också…

Vissa i familjen märkte varken av höjden eller flunsan, medan andra låg totalt klubbade på golvet och hade både feber, frossa, förkylning, yrsel och ont i magen. Dessutom kräkningar och diarré. Inte så kul att åka flera timmar i buss över bergspass på nästan 3000 meter över havet... och sedan vandra Inkaleden som grand final på resan.