Att jobba som journalist i Ecuador: potatispojkar, skönhetsmissar och röda sidor
Nyligen gästbloggade jag på Discovering The Planet om mina färgstarka favoriter i Ecuador.
Landet ligger mig lite extra nära hjärtat eftersom jag bodde där en period och jobbade som reporter på dagstidningen El Norte. Ecuador är därför inte så mycket semesterland för mig, utan mina minnen är framförallt från vardagen och jobbet. Blickar jag tillbaka känns de "helt vanliga arbetsdagarna" smått surrealistiska - potatispojkar, skönhetsmissar, trafikolyckor och äventyrare i en salig blandning.
En vanlig dag på jobbet som journalist i Ecuador
Det är tidig morgon och daggdropparna ligger som pärlor på bussfönstret. Jag försöker hitta en någorlunda bekväm sittplats bland hönsburar, vedträn och styckade köttbitar. Bäst att dubbelkolla i väskan om allt är med: kamera och anteckningsblock - check. Bananer och påsen med ris till lunch – check. Kartan för att hitta rätt bland alla byar på landsbygden - check. Inget är glömt och jag kan lugnt speja ut genom bussens fönster. Än är dagen stilla, men vid det här laget har jag lärt mig att ingen dag är den andra lik för en tidningsreporter i Ecuador – och i allra högsta grad oförutsägbar.
Under valåret 2012 följde vi politikernas kampanjer som riktade sig till barn och skolungdomar.
Tysta minuter och tända ljus för olyckans offer.
Tidningens röda sidor
Vardagen på redaktionen var ofta oplanerad och styrdes efter vad som hände just den dagen. En helt vanlig tisdag existerade knappt, speciellt inte när jag vikarierade på de "páginas rojas", som betyder de röda sidorna och i Sverige skulle kallas ungefär "mord och olyckor". I Ecuador finns speciella delar av medier för sådant eftersom det tyvärr är väldigt vanligt (och säljer många lösnummer...).
Så när den största trafikolyckan i stadens historia hände, var jag första reporter från vår tidning på plats. Det var en skolbuss som hade krockat med flera bilar, mitt på motorvägen. Det totala kaoset mitt i morgonrusningen fick sekunder som egentligen gick snabbt att kännas som sirap. Först efteråt märkte jag att hela vägen var marmorerad av mörkrött blod, men där och då såg jag bara gråtande, hysteriska människor och skrikande poliser som försökte skapa ordning. Jag minns fortfarande ett av offrens mamma som var i chock och ännu inte hade förstått att det var hennes dotter som låg i en av de svarta plastpåsarna. Sjukhuspersonalen kämpade för att rädda skolbarnens liv medan vi, ett gäng hungriga reportrar på jakt efter saftigaste storyn, stod bredvid och tittade på.
Jag skämdes av att vara journalist där och då, mitt i olyckans epicentrum, och fixade heller inte att skriva om det. Känslorna blev för stora och för många och orden som skulle bli tidningstext fick helt enkelt inte plats.
3-åring "potatispojke" i norra Ecuador.
Reportaget om potatispojkarna i Tulcán
Jag minns också extra starkt ett reportage från regionen Tulcán i norra Ecuador. Det handlade om de som kallades "potatispojkar", småbarn med jordiga kinder och trasiga byxben som hjälper sina föräldrar på åkrarna. Det är en accepterad form av barnarbete i Ecuador, där familjerna inte har råd att låta dem gå i förskolan. Vi skrev om deras vardag och dokumenterade det i text och bild. Gång på gång fick jag verkligheten i Ecuador som en käftsmäll i ansiktet.
Om indianhantverk i Otavalo...
Ibland fick jag lättsammare uppdrag på kultursidorna. Vi gjorde bland annat en serie där vi lyfte lokala, indianska hantverkare. Med en videoreporter och en fotograf spenderade vi hela dagar ute på fältet och intervjuade, skrev och fotade. Ena dagen kunde handla om möbler av sjövass och nästa om smycken av kottar. Jag lärde mig massor om saker jag inte ens visste jag var intresserad av!
...och äventyrare i Quito
Men de roligaste skrivjobben jag gjorde för El Norte var uppslagen i helgbilagan. Det skulle vara "lördagsläsning" med intressanta personer eller händelser ge utrymme för kreativa idéer och egna påhitt. Oftast blev en och annan tanke ett kul uppslag till helgen, med färgstark grafik och spännande perspektiv. Redaktionschefen lyssnade, bollade och sa sällan nej till mina smått tokiga infall. En av dem blev en djupintervju Marcela Blomberg, dotter till den svenske upptäcktsresaren Blomberg som har namngett världens största padda (i Ecuador).
Skönhetstävlingar och kvinnosynen i Ecuador
Vardagsjobben handlade ibland om mindre roliga uppdrag, som att fota och intervjua stadens "snyggaste" tjejer. Det var 14-18-åringar som agerade modeller för klädbutikerna och fick titeln "veckans skönhetsprinsessa". Att skriva om deras utseende och kroppsstorlekar kändes så fel och jag hade svårt att stå för över min byline på de reportagen. Den ecuadorianska kvinnosynen är ljusår ifrån den jag var van vid, men gav just därför en av de viktigaste insikterna.
När jag tänker tillbaka för att skriva det här får minnena mig att bli smått nostalgisk. Är det inte så det är? Allt blir vackrare i backspegeln. Till och med den där tidiga morgonbussen med hönsskit och köttslamsor blir ett skimrande minne att stanna lite extra vid. Hur verkligheten sedan var egentligen... ja, det är ett helt annat blogginlägg.