Ramlar Ramblan ned: om cykel och saknad i Barcelona

Blå kappa och röd cykel, men fortfarande rätt grön i Barcelonas rusningstrafik.

Jag susade jag nedför Gracias långa gata och såg förstås inte den där från höger, som egentligen hade företräde. Krasch och brak!... och när jag tittade upp såg jag min röda cykels hjul snurra för sig själv. Smärtan ilade i kroppsdelarna som hade dundrat i backen. Jag spottade grus och bet mig i läppen för att inte storböla. Men det höll inte länge - knäna var ju mer blå än kappan och strumpbyxorna blodigt röda.

Ett gäng gummor flockades kring den hulkande högen. De samlade ihop mina saker jag strösslat över vägen och drog fram krämburkar och honungssalvor ur sina gömmor. (Går alla spanska tanter omkring med förbandslådor fulla med krämer?)

Lite skamsen men mest skraj, var det liksom ingen idé att cykla vidare. Jag satte mig där jag hade ramlat, mitt på Plaza Cataluña, Barcelonas största torg, och grät. Ventilerna bara öppnade sig och rann i floder ut på gatan. Så jädra skönt att ha en anledning att gråta! Jag kunde skylla på mina blåa knän och prickiga ansikte fullt av grus, men egentligen var det helt andra känslor som forsade ur mig. Hemlängtan, saknad, ovisshet. För sånt är en del av min vardag här också, en annan sida av la dolce vita som det sällan skrivs och talas om i bloggvärlden.

När jag bölat klart och tackat tanterna för tusende gången, kändes det rätt okej att samla ihop mina spillror och cykla vidare. För det är väl så det är, du cyklar och ramlar och sen fortsätter du cykla? Livet rullar vidare.