Bakom det färgglada kaklet: varför Portugal är melankolins hemland
Foto: Jessica Jeppson
Samtliga bilder är tagna av min vän och resesällskap Jessica Jeppson.
Färgstarkt, hjärtligt, varmt och… sorgset? Det sägs att Portugal är melankolins hemland och efter bara en helg i Lissabon vågar jag påstå: ja, det finns en gråskala som tynger bakom de där kanariegula och piggelingröna husen. Kalla det vemod, sorg eller tungsinthet. Men jag vågar också på mig en teori om varför det kan vara så – och hur den portugisiska sorgsenheten samtidigt är både djup och vacker.
Först och främst, Lissabon fullkomligt badade i regnbågens alla färger och det traditionella kaklet glänste i solskenet den januarihelg vi var där. Gatorna kantades av uteserveringar med pratglada människor och klirrande glas och koppar. Jag upplevde både staden och portugiserna som varma, vänliga och glada.
Foto: Jessica Jeppson
I det färgglada kaklets sprickor syns det sorgsna
Men ändå. När regnbågsfärgerna på husen hade börjat flagna, såg vi lagren därunder – och den dämpade, matta nyansen rimmade väl med sorgsenheten. Tittade vi riktigt nära såg vi sprickorna i fasaden, de slitna hörnen och skavda stuckaturerna. Kaklet som glänste i solen var också det krackelerat.
Det finns två ord på portugisiska som kanske förklarar en del. Fado och saudade. Det första är en musikstil med gitarr och sång som sjunger om hjärta, smärta, sorg och saknad. Jag tror inte man måste kunna portugisiska för att förstå låtarnas betydelse – tonen och takten säger allt. Det gör ont, att lyssna på det och säkert att sjunga det också.
Melankolisk längtan och bitter choklad
Det andra ordet, saudade, är lite svårare att beskriva. Enligt lexikon är det ”ett djupt, emotionellt känslotillstånd av nostalgisk eller melankolisk längtan efter något eller någon”. Andra har beskrivit det som ”the love that remains when someone is gone”. Som en tung, våt filt kring hjärtat kanske? Det finns till och med ett chokladmärke som heter Saudade. Chokladen är inte söt, såklart, utan den är mörk och bitter.
Snabbspolar vi tillbaka i Portugals historia ser vi en storhetstid med många kolonier på flera kontinenter. Vi ser också en mäktig flotta med upptäcktsresande i hela världen, men även diktatur, revolution och ekonomisk kris i modern tid. Nu kan vi nog ana varför just fado och saudade har blivit synonymer för portugisisk kultur, eller hur? För bakom alla dessa historiska händelser anar jag att det har varit många avsked, tårar, brev utan svar och nära och kära som åkt men aldrig kommit tillbaka. Sånt sätter spår i själar – och indirekt i landets kultur.
Foto: Jessica Jeppson
Känslor som ett sätt att vara
Kan det verkligen stämma att historien formar kulturen så pass att till och med husens fasader uttrycker känslor? Ja, de tror jag. Men jag tror också att saudade, sorgsenhet, i Portugal inte är något som är fel eller fult – snarare tvärtom.
Kanske är det så att sorgsenhet kan vara en vacker och viktig känsla – lika mycket värd som alla andra känslor. Kanske är det så att livet är lika fint fast det bara är ”mais ou menos”. Kanske är det till och med så att Portugals sorgsna ord och längtande sånger är bara ett sätt att vara?