Uplistsikhe i Georgien - eller när stenarna får liv och grottorna fylls med berättelser
Grottstaden Uplistsikhe i Georgien väntas bli ett av UNESCOs världsarv inom kort.
Uplistsikhe är namnet på grottstaden i Georgien, där fler än 20 000 människor bodde när staden var som störst. Staden ligger i ett berg och en blåsig eftermiddag besöker vi det och får krypa in i dess många vrår och hål.
Stenstaden från järnåldern har idag stelnat till ruiner
Redan på den tidiga järnåldern började människor bosätta sig här och platsen var strategiskt smart då den låg i hjärtat av det dåvarande kungariket. Här bad de till naturandar och levde i frid tills kristendomen svepte över landet. Makten, och med den även de många människorna, flyttade till nya staden Tbilisi och grottstaden föll i skugga.
Århundradena gick – och så gjorde även krigen, kungarna, invasionerna och religionerna. I många historieböcker är det just det, och exakta årtal för varje händelse, som anses vara de viktigaste. Men när jag går över de vindpinade sandstensklipporna tänker jag istället på allt det andra som faktiskt också skapar historia. Människorna som bodde här. Allt de åt, tänkte, berättade, lärde sig och lekte med. I varje vrå och hål i berget fanns en gång i tiden liv – men idag är det så stilla som sten kan bli.
Drottningen som var kung och fick festsal uppkallad efter sig
En person som dock har gjort mänskliga avtryck i historien är drottning Tamara. Eller kung Tamara, som hon faktiskt kallades. Hon var en så mäktig regent och styrde Georgien med bestämd hand in i en guldålder att de tyckte hon var lika bra som en kung – fast hon var kvinna. Så istället för att kallas för det hon var – drottning - blev hon kung för att såg henne som det.
Drottn… jag menar kung Tamara fick en egen sal i grottstaden uppkallad efter sig. Det är den största salen med högsta takhöjden och har lämpligt nog särskilda hål karvade efter vinkärl. Här var det nog fest ibland, kan jag tänka mig!
Uplistsikhes grottor har plötsligt fyllts med liv. Istället för alla årtal och krigande kungar, tänker jag istället på de smarta uppfinningarna de gjorde för att pressa vin, de grova bänkarna de karvat ut ur berget för att be och de små gluggarna i stenarna för att släppa in ljus. Små saker som kanske inte går till historien men iallafall gör den lite mera mänsklig.