Eldar i själen och varm choklad i skogen

Vinterfika i skogen med en firebox

Viljan att förändras och utvecklas är som en glöd inom oss som vi ska vara rädda om. Glöden är förstadiet till eld, som ibland flammar upp och blir till iver, kärlek, passion och driv. Så länge vi har glöd, har vi grunden till allt det där som känns brinnande under revbenen. Du har kanske känt elden ibland, som blossande kinder när du varit kär eller brännande puls sekunderna innan du ska göra något utmanande?

Men hur sprakande, värmande och flammande eldar än är, blir vi vidbrända om vi brinner jämt. Elden förbrukar lika mycket energi som den ger. Har du känt det någon gång? Kanske när du har rest hektiskt och upplevt stora saker på lite tid? Trots att du gillar att resa, slukar det energi likt eld som förvandlar trä till kol.

Vila för glödens skull

Mellan flammande lågor och brännheta eldar, finns något minst lika viktigt: vilan. När glödens röda prickar dansar över kolbitarna, tystnar spraket och elden hamnar i ett vilande läge. Det är precis vad jag försöker göra med min glöd emellanåt. Vila lite. När axlarna har parkerat sig under öronen och andetagen är vid nyckelbenen, då stillar jag elden och tar hand om glöden istället.

Som att spendera en ledig dag ute i skogen, göra varm choklad på fire boxen och doppa lussebullar i koppen. “Jag behöver inte brinna idag, det gör fire boxen fullt tillräckligt ändå”, tänker jag och det känns lugnande. Just idag behöver jag inte bli bättre på något plan.

De här små stunderna är som parenteser i livet. Osynliga för ögat men de känns i andetagen. När luften får stanna lite längre i lungorna kan det till och med skapa tystnad i sinnet. Vi behöver inte alltid förbättras och förändras. Ibland är det fint att bara få vara också. Dubbeldoppa lussebullen och hålla min egen glöd vid liv genom att inte elda upp den.