Coronakonsekvenser och oväntad hemester
Jag vill egentligen inte bidra till den mediala tsunamin om corona som sköljer över oss just nu. Men en blogg som handlar om resor påverkas i allra högsta grad när resor blir en omöjlighet. Därför vill jag bara dela med mig av det jag funderar på - spridda fragment som både gör mig frustrerad och fascinerad.
Har vi nått vår globala gräns? Coronavirusets smitta klassas som en pandemi, vilket ju både är ett tecken på (och konsekvens av) hur mycket vi reser och rör oss i världen idag. Vi är globala medborgare och säkert mer sociala varelser än vad vi någonsin har varit. Hur globala kan vi bli?
Vad händer när allt går snabbare och snabbare? Coronaviruset sprider sig lika snabbt som människor reser. På bara 12 timmar kan det alltså ha hunnit över halva världen, medan på medeltiden tog det 12 år innan pesten hann förflytta sig samma sträcka. Allt går snabbt idag och det gör även viruset när det vandrar från människa till människa, från ett land till nästa land.
Kan vi drunkna i information? Tacka vet jag internet när vi behöver kommunikation mer än någonsin, men hur mycket information kan flöda i våra kanaler egentligen? Det känns översvämmat för länge sen.
Visst är det ändå rätt häftigt att se hur kreativa människor blir i kris? Hur italienarna lindrar sin sociala isolering genom att sjunga nationalsången från öppna fönster. Att nya ord skapas, som coronaoro och virusmiljarder, och hur Mona Lisa blir Corona Lisa.
Hur kommer vårens c(oro)na påverka hur och var vi reser i framtiden? Vilka länder känns “clean and clear”? Vill vi åka kollektivt med många andra människor - eller föredrar vi egen bil? Hur bekväma är vi i stora folksamlingar och människomyllrande storstäder? Det är ett inlägg i sig som jag snart kommer skriva om.
Nu var det slutskrivet om corona här. Med två resor hastigt inställda och inget mer än ovisshet i mina planer, är jag lite less nu. Reslusten finns dock kvar, så jag åker till Dalarna på hemester i veckan!