Boktips: "Pappan och havet" och längtan efter äventyr
Drömmen om äventyret
“En stor avfärd är lika viktig som de första raderna i en bok. De bestämmer allt.
Han satte sig i sanden bredvid mamman.
– Titta på båten, titta på Äventyret, sa han. En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden”
Jag håller med Muminpappan, visst är de första raderna i boken viktiga - och i Pappan och havet sätter de den melankoliska, ängsliga tonen för hela boken: "En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte vad han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det."
Men jag håller framförallt med honom om idén med Äventyret. Om att ge sig av med brinnande iver och att låta sin resa lysa upp mörkret omkring en. Att kasta loss och ta sikte på horisonten.
Muminpappans känslor och Janssons naturskildringar
Mitt Muminmaraton fortsätter och jag har nyss läst ut Pappan och Havet, som är den näst sista boken i Tova Janssons serie om Mumintrollen. I den är Muminpappan i fokus och hans känslor skriver storyn. Du har säkert också känt dig rastlös, uttråkad och trött på tryggheten? Dagdrömt om stora planer och fantiserat om förändring? Det är precis vad Muminpappan gör, när han går i sin trädgård och konstaterar att allt är gjort eller upptaget med att göras. Bortanför den trygga Mumindalen däremot, finns havet, båten och äventyret. När han hör att det finns en liten ö med en fyr som saknar fyrvaktare än han inte sen att packa båten med familjen, lite risgryn och väldiga visioner om stora strapatser.
“Vågor som sammet, kransar av tång vid strandkanten, skymning som växer fram ur marken.”
En av många anledningar till att jag gillar Tove Janssons skrivstil är sätter hon beskriver naturen. Den blir levande och liksom målas fram. Kanske är Pappan och havet hennes mest naturnära bok? Den beskriver nämligen miljön i trakterna kring hennes egen sommarö Klovharun, som ligger i Pellinge längst ut i Borgå skärgård i Finska viken.
Är resor alltid lösningen?
När Muminfamiljen kommer till ön är inget som det borde vara. Trollen är utestängda från fyren och blir instängda i sig själva. Vinden piskar, vågorna frustar, träden är så rädda att de kryper längs klipporna. Pappan hittar inga äventyr trots desperat sökande, mamman längtar så mycket hem att hon försvinner in i sin målning och Mumintrollet vill inte ha sällskap utan bara självskap. Var resan kanske inte lösningen på deras hemmaproblem?
Resan till ön är mer en symbolisk färd - den stora resan gör de alla inombords. För när de väl återvänder hem, har själva resan fått en annan betydelse. Vilken det är, vill jag inte skriva här utan hoppas du själv finner svar på i boken!
200 sidor Mumintrollsk saga om längtan efter drömmar och sökande av syfte är svårt att summera, men en tanke återkommer till mig när min vardag känns lika slentrianseg som Pappans: det kanske inte är förflyttning - utan förändring - som behövs. Ibland är inte resan i sig sättet att lindra kryp i kroppen, utan det är resan inom sig som är lösningen. Om den sen sker på äventyrliga båtar om natten eller i hemmets trygga trädgård, är nog upp till dig, mig och var och en.
