Att resa med sina föräldrar som vuxen
Mamma, som sällan syns på familjeresans foton men ibland fastnar dubbelt upp. (Chile)
Det sägs att hur vuxen man än blir, förblir man alltid barn till sina föräldrar. Men det sägs inte hur länge man är barn nog att resa med sina föräldrar – eller när familjeresorna istället blir ett resande sällskap med vuxna?
"Hur är det att resa med föräldrarna, egentligen?"
I julas åkte Gunnar och jag med mina föräldrar till Aten. De flesta jular före det har jag alltid rest någonstans med mamma, pappa och min bror. Nu har mina päron och jag precis bokat en långhelg i Italien i maj. Det var inte förrän någon utomstående lite fint frågade hur det egentligen var att resa med sina föräldrar - nu när jag själv är vuxen - som jag ens reflekterade över mitt ständiga, oslagbara resesällskap.
Jag reser väldigt mycket med mina föräldrar och har aldrig tyckt det varit konstigt. Inte heller känt att det är dags att "bli stor" och välja bort att resa med dem. Vi har rest som familj i hela mitt liv och har fortsatt även om jag har flyttat hemifrån och blivit vuxen (eller i alla fall uppnått en vuxen ålder…) Men frågan om mitt familjeresande fick mig att fundera över det. När reser man med sina föräldrar som föräldrar och när som ett vuxet resesällskap? Vilka plus och minus finns det med att resa med dem som känner en utan och innan? Vad kan man göra för att optimera familjefriden på resan?
Pappa och jag delar inte bara intresset för resor, utan tydligen också för hur man bäst skalar en papaya. (Kuba)
Delad glädje är dubbel glädje
Vad svarade jag då på frågan om att resa med föräldrar? Det är hur bra som helst, såklart! Att resa med några som är lika taggade, nyfikna och intresserade tillför förstås ännu en dimension av reslust - delad glädje är dubbel glädje. Vi har blivit synkade och sammanstrålade som resenärer. Vi vet när blodsockret är på väg att dippa och när någon behöver lite egentid. Vi kan varandras dygnsrytm och vet vad man kan byta bort i flygplatsmaten för att så många smaklökar som möjligt ska bli nöjda. Vi vet vem som är bäst på att läsa kartor, vem som viftar in taxi snabbast och vem som tar snacket på spanska. Vi minns olika saker från samma resa och kan komplettera varandras återberättelser efteråt. Vi fixar 24-timmarsflighter, magsjukor och turistdiarréer, missade anslutningsflyg, storstadströtta barnfötter, olika envisa viljor, spretiga matpreferenser och strul med bankkort. Att resa med min familj tycker jag är superbra, som du säkert förstått vid det här laget om du orkat läsa ända hit.
Tips för familjefrid på resan med vuxna barn och föräldrar
Nu är vi vuxna barn men förblir ju alltid barn till våra föräldrar. Men ibland kan vissa perioder i livet och dåvarande rollerna komma tillbaka, som tonårsbråk eller trotsåldrar – speciellt när man har umgåtts tajt och länge under hela resan. Här är mina egna erfarenheter om hur familjeresan blir succé ändå:
1. Behandla alla som vuxna
Om alla är vuxna i familjen, bemöt varandra därefter. Ingen tjänar på att lillebrorsan ständigt får skulden för allt (som det kanske var när barnen var små) eller att storasystern ska föregå med duktigt exempel (som det kanske också var förut).
2. Ge varandra space
Oavsett om familjen är på all inclusive i två veckor eller kuskar runt i Sydamerika som backpackers behöver alla tid för sig själva. Framförallt när jetlag, struliga magar, värme, myggor och annat påfrestar tillräckligt. En egen sovmorgon, en tyst stund med telefonen, en promenad solo… Så har familjedynamiken bättre chanser att funka.
3. Låt alla bidra
En är bra på ”det där viktiga” med bokning, biljetter och bekräftelser, en annan är proffs på att vifta in taxis och läsa kartor, den tredje är skillad på spanska och kan snacka med lokalbefolkningen, den fjärde… Ja, du förstår. Alla är extra bra på något och kan bidra med just sin ”grej” för att göra resan så smidig och givande som möjligt.
Bestiga berg kan utmana familjefriden men också stärka den. (Colombia)