Stuga i Kilsbergen - så firade vi nyår i skogen
På decenniets sista dag åkte vi mot Kilsbergen och lämnade Örebro bakom oss. Vid slottet i stan laddade de inför tolvslagets ljusshow med fyrverkerier och i bilens backspegel såg jag klackar, klänningar och kostymer som vinglade fram i blåsten. Vår “outfit” för kvällen, grillkorvsdoftande friluftskläder med kvarglömda granbarr i fickorna, kändes knappast festlig - men desto skönare!
Målet med vår skogsutflykten var den lilla stugan Viken vid Gårdsjön som vi hade hyrt. Gårdsjön ligger bara 20 minuters bilfärd från Örebro och är ett riktigt paradis, både vinter och sommar. Nu var det barmark så vi kunde köra bil ända fram till stugan, men annars går det fina skidspår förbi här. Örebro kommun äger och sköter stugorna vid Gårdsjön, som har återskapats för att visa hur en gårdsmiljö med betesmarker kunde se ut på 1800-talet. Det finns flera stugor som kan hyras för övernattning, andra är öppna som raststugor.
Värme och ljus i vintermörkret
När vi kom till stugan var den fortfarande varm från tidigare övernattande gäster. Lyxigt att inte behöva ordna värme på direkten! Vi bekantade oss istället med den lilla sjöviken, grillplatsen och skogsgläntan intill.
Stugan har ett rum med dubbelsäng, vedspis, matbord och fyra stolar. Det finns en vedbod med ved och yxa men inget rinnande vatten, så det får man ta med själv.
När det började skymma tidigt på eftermiddagen gjorde vi en eld och tände oljelampan. Tänk att eldens sprakande och lågans mjuka sken kan ha en så lugnande verkan! Jag blev dåsig på direkten och la mig och tittade på sjön ett tag. Där låg jag visst rätt länge, för plötsligt var det kolsvart ute och stjärnorna började tändas en efter en.
Pizzaperfektion och stjärnskådning
Steka pizza på vedspis, vilken briljant idé va? Vi hade köpt med oss pizza från stan och värmde på dem i stekpannan. Det tog sin lilla tid att steka slice för slice, men så värt att vänta för att få pizzan knaprigt stekt och osten smält. Och tid hade vi ju massor av! Utan varje sig täckning på telefonen eller TV att titta på, kändes plötsligt tiden evinnerlig - och så vilsam.
Framåt kvällningen dukade vi upp en liten bricka med godsaker: cheddarostar, blåmögelostar och den nya favoriten “applewood smoked cheese”. Salta kolor, korv och rödvin till det - bingo!
Jag hade laddat ner en app som gör mobilen till en stjärnkarta, perfekt när vi hade hela himlavalvet utan ljusföroreningar ovanför oss. Har du tänkt på vilka vackra namn stjärnor har? Capella, Bellatrix och Pollux. Polaris, Mirach och Alnair. Rena rama poesin.
Någonstans mellan sömn och vakenhet hörde jag fyrverkerierna vid slottet spraka och smälla. Jag minns att jag tänkte på tolvslaget och önskade Gunnar, redan sov tungt bredvid, gott nytt år och somnade sen med total tystnad omkring mig.
Nästa morgon hade temperaturen sjunkit och sjön hade fått en frusen volangkant längs hela strandkanten. Jag gick en vända i skogen, som såg rätt färgfattig ut utan snö. Brunt, grågrönt och beige är ingen uppiggande regnbåge direkt. Lingonris är dock alltid ärtigt gröna så det fick följa med in! Vi kokade kaffe på vedspisen och stekte ägg till frukost. Sen städade vi, fyllde på vedkorgen och packade ihop våra få pinaler innan vi åkte hem.
Ett dygn är kort men i stugan kändes tiden mycket längre än så. Kanske är det för att det inte finns skärmar som äter upp tiden? Eller för att scrollsuget som brukar klia i fingrarna liksom svalnar? Kanske är det helt enkelt för att vi sysselsätts med sånt som känns bra i stenåldershjärtat: att ordna eld, mat och vatten. Sånt som också tar tid men ger desto mer tillbaka.
