TENERIFFA.  Jag lämnade de grönskande broccoliskogarna i norr och kom till stränder med turistträngsel och rader av solparasoll i söder. Från små, charmiga byar med guachinches till fula charterhotell med ät så mycket du kan-bufféer. Rätt snabbt dömde jag den södra delen som skräpig och skränig, men upptäckte sedan hela resans favoritplats just här - nakengrottorna på hippiestranden. 

Stranden heter Playa de los Hippies och är en fin, enkel vandring på drygt en timme från turistcentrumet Los Cristianos. Längs vägen dit passerade vi små vikar som El Duque och La Caleta, där fiskrestaurangerna ligger som ett pärlband precis intill strandkanten. Känslan är mer genuin och mycket lugnare än bland skräpet och skränet i centrum. Här åt vi papas arrugadas con mojos och drack den kanariska ölen Dorada.

Med den blanka solgatan framför oss på havet gick vi vidare till nästa stopp på vandringen, nudiststranden Playa Paraíso. Ur grottorna vid bergskanten tittade lurviga ansikten på övervintrande hippies ut. Nakna in på bara skinnet låg de och solade sig på klipporna. Närmare naturen kommer en väl knappast? 

Förutom sitt lilla grottsamhälle på stranden, har de också byteshandel med mat och dricka. Du tar vad du vill av det som råkar finnas för dagen, och lämnar förstås ett schysst byte tillbaka. En banan och två kokta ägg för en näve kex och några äpplen till exempel.

Väl framme kastade också vi kläderna och slängde oss i det turkosa vattnet. Sanden var alldeles pudrigt fin och havet kristallklart. Vid horisonten såg jag ryggraden på nästa Kanarieö, La Gomera. Ingen trängseln och inte ett parasoll så långt vi kunde se, utan bara öde stränder, solstekta klippor och en och annan bländande vit rumpa. 

Fotona är tagna av Daniel Feijoo och medverkande på porträttbilderna ovan är Edison Nieto.