En annan sida av Vadstena - med vågskvätt från Vättern och försprång med nyvaken springtur.

Jag förstår inte charmen med sovmorgon. Att snooza, dra sig och starta dagen i sakta mak – nej, den tidsinställningen har jag inte i kroppen. Min inbyggda klocka ringer snarare i arla morgonstund, oavsett när jag går och lägger mig kvällen innan.

Jag förstår tack och lov charmen med att vakna tidigt. Det är något med att ha ett försprång och ligga steget före själva dagen. Det känns bra i min tidseffektiviserande och planeringsälskande själ och just därför vill jag maxa morgnarna – även på resor.

Tidig morgon på weekend i Vadstena

När vi var i Vadstena på en miniweekend hade jag förstås planer på hur jag skulle uppleva den söta, lilla staden på bästa sätt under mina morgontimmar. Jag skriver ”mina” för det är just så: Gunnar tar hellre sovmorgon än hakar på mina morgonturer. Kanske är det bäst så, för tiden på morgonen får gärna vara bara min. Den är lite egohelig helt enkelt.

Den här morgonen satt jag länge på sängkanten och undrade om det verkligen var värt att vara steget före… just idag. Januarimörkret låg tungt och snön som inte fanns fick gatorna att se omättat mörka ut. Vinden rev och slet, jag kunde nästan höra vågorna på Vättern plaska ända in i vårt hotellrum. Dessutom var vår säng på Klosterhotellet så bedövande skön och blev plötsligt väldigt sovmorgonvänlig.

”Men bubbelbadet på hotellrummet kommer bli så skönt efter en springtur i ovädret”, sa figuren på ena axeln. ”Fast sängen känns ju som en varm kram, visst vill du ligga kvar lite till”, sa den andra figuren. Dialogen fortsatte, från ena till den andra axeln, medan jag knöt skosnörena och tassade ut i den mörka morgonen.

Springturism på stig och kullersten

Första stegen ångrar jag alltid. Kroppen är fortfarande sängvarm och nyvaken, motvinden är aldrig så stark som då. Men steg för steg hittar jag rytmen, som visserligen går sakta, men ändå framåt. Jag joggar ner till sjökanten och hittar en slingrande stig förbi kolonilotter och stadsparker. Husen blir snabbt glesare och naturen tar över. Stigen fortsätter över stora åkrar och genom hagar med förvånade kor som följer mig länge med sina mörka, lugna ögon.

Jag tar samma stig tillbaka men svänger in i stan. Här skymtar jag slottet, fyren och ett apotek som tycks ha stannat i en evig sömn. Kullerstenarna ger fötterna lite extra träning, men tack och lov bjuder Vadstena inte på några tuffa höjdmeter.

Frukost och jacuzzi på Vadstena Klosterhotell

Tillbaka till Klostergården 2, där vi bor i ett elegant och samtidigt mysigt rum på andra våningen. Klosterhotellets 81 rum finns utspridda i olika historiska byggnader i Vadstena, med korta promenader till frukostmatsal, restaurang och spa. Det ger känslan av att bo i en liten by, mitt i staden.

Jag sitter på trappen och bara är en liten stund. Figurerna på axlarna har tystnat och vinden har mjuknat. Jag längtar så mycket efter jacuzzin på rummet att jag nästan kan känna bubblorna kittla längs benen. Och efter det, toklängtar jag efter frukosten på hotellet!

Gunnar ligger fortfarande och sover när jag kommer tillbaka till rummet – och nog ser det skönt ut. Men jag skulle ändå inte byta min heliga morgonstund mot alla sovmorgnar i världen, inser jag då. Den där korta springturen ger mig inte bara ett försprång in i dagen, utan också en chans att upptäcka nya städer på ett annat sätt. Med studs i stegen, vind i håret och puls som tickar.