Bakom varje drömresa döljer sig en verklighet. Den har sällan högt skrytvärde och är inte särskilt instagramvänlig - men troligtvis känner alla igen sig i den. Just därför finns det poäng att berätta om “reserealiteten”.

Jag ska berätta om ett scenario som verkligen pickade hål på min drömresas ballong. Inte för att avråda dig att åka dit, utan bara för att visa hur det faktiskt kan vara på resor. Och att det är helt okej. Det blir inte en mindre drömmig drömresa för det, bara lite mer verklighetstrogen. Precis det som jag önskar att jag hade sagt till mig själv där och då…

På vår långa resa i Colombia, tältade vi i nationalparken Tayrona Park. Parken är känd för sina stränder, världens vackraste enligt The Guardian, och regnskogens vilda djur. Tayrona är dessutom synonymt med backpackers som reser lätt, lugnt och långt. Alltså de där riktiga hardcoretyperna som har flipflopbränna på fötterna och dreads i håret för att de inte kammat sig sen de åkte hemifrån. Coolt, tänkte jag, och ville nog vara lite som dom.

Tälta i nationalparken Tayrona i Colombia

Jag styrde vår resrutt ditåt och min (då rätt nyblivna) kille gick med på att hyra varsin hängmatta vid ett camp. Där skulle vi somna till vågornas brus och stjärnhimlens blinkande, fantiserade jag. Somna? Det gjorde vi knappast. Inte en blund på hela natten. Myggorna var stora och stickiga som yllevantar och bruset från havet var totalt öronbedövande. Det var som att försöka sova i en torktumlare med tusen nålar, samtidigt som jag såg dreadsmänniskorna snarka rofylld i hängmattorna bredvid.

Ny natt, nytt försök. Vi uppgraderade oss till ett tält och slapp iallafall myggen. Men tältets botten hade ungefär lika många hål som ett durkslag så på natten delade jag inte bara sovplats med Gunnar - utan också spindlar, ödlor och andra kryp… När solen gick upp på morgonen, efter ännu en sömnlös natt, var drömbilden om backpackerlivet som bortblåst. Jag ville ha en dusch och en säng som jag slapp dela med krälande och krypande djur. Struntade fullständigt i dreadlocks och flipflopfötter!

Fantasifrukost mitt i djungeln

På väg ut ur nationalparken var vi både trötta, hungriga och lite molokna. När vi passerade ett litet skjul virvlade en vindpust förbi - och den luktade nybakt bröd. Jag trodde att jag var så sötsugen att jag hade börjat hallucinera, men doften blev starkare ju närmare stenhuset vi kom. Kunde det ens vara möjligt, färskt och hembakt bröd mitt i ingenstans? Runt oss fanns bara palmer, stränder och klippor. Inget mer, förutom skjulet förstås. Jag kikade in och har nog aldrig blivit så lycklig i magen och hjärtat samtidigt!

Där fanns stora, svällande tekakor som fortfarande rykte från ugnsvärmen. Damen bakom disken snittade dem med en machete och bredde på tjocka lager med chokladkräm. Jag nästan darrade när jag slet upp sedlar ur fickan för att köpa varsitt chokladbröd till Gunnar och mig. Vi satte oss på stranden med utsikt över de lena klipporna vid havet. Krämen smälte av värmen från brödet så längs armarna rann små floder av choklad och smör. Himmel vad gott det var! Plötsligt var alla vakna, nattliga timmar och trötta dagar värt det här. Att få sitta mitt i sanden och slafsa i sig bruna bröd.