Om stunder som springer och söndagar som stillar.

Den stilla stunden på söndagskvällen, parentesen av tid där ingenting varken kan eller borde hända, är min bästa. Det är stunden när allt är stilla och inget springer. Den är kort men så himla viktig för att landa i veckan som var innan jag lyfter med veckan som väntar.

Men ofta blir klockan alldeles för mycket (igen) och jag hinner inte fixa vare sig matlåda eller mail eller morgondagens väska eller meditation eller... och vips, har stunden smugit förbi för att jag tänker på allt jag borde och allt jag måste istället för att stilla tanken. Tänker att "så här kan jag ju inte hålla på", sitta i soffan i slappaste söndagsmood när tiden blir för sen och ingenting blir gjort! Herregud! Så fortsätter jag springa och stunden av stillhet är förbi.

Men sen tänker jag... att jag nog visst kan hålla på så här. Jag kanske till och med borde. En söndagsstund är kanske till och med ett måste ibland? Sitta här och göra ingenting medan dagen smyger över i morgondag och ny vecka. Ja, det må vara ytterligare ett måste på listan, men sannerligen det bästa - och egentligen enda viktiga - av dem.