Tidigare skrev jag om min sommar som strutsskötare. Nu är det dags för att rota fram ett nytt kapitel ur arkivet. Denna gång bläddrar jag tillbaka till våren i Andalusien.

Jag jobbade på ett lantligt hotell och kuskade runt i min risiga, röda Honda på jakt efter "upplevelser". Och sådana samt många lärdomar fann jag minst sagt.

Ena dagen jobbade jag med biodling och lärde mig att de bitchigaste bina ger den sötaste honungen, och att pollenallergi inte funkar som biodlare. Andra dagar på marmeladfabriken. Bär, frukt och grönt plockades, kokades och sockrades för hand av bastanta tanter. På bilden är små, söta apelsiner på god väg att bli sylt med smak av sommar.

Jag hoppade också in som brödbud och skumpade fram på grusvägar mellan bortglömda bergsbyar i Andalusien. Den tidiga morgonen var alltid som finast när vi lämnade Ronda. Det luktade nybakt bröd hela vägen till grannbyn Grazalema och i varje by vinkades vi glatt välkomna av rynkiga tanter vars bonnaspanska jag inte förstod ett ord av. Men så länge de fick sin dagliga baguette och löftet om att vi kommer igen imorgon var de nöjda och glada.

Mestadels skötte jag reception och frukost på det lilla pensionatet, där jag också bodde. Lekte proffs på olika ostar och marmelader och hade provsmakande vänner på besök.

På vårkanten firade vi la romería med traditionsenlig marsch mot en sjö. Likt ett lämmeltåg med blommiga åsnor, hästkärror och byns orkester gick vi hela dagen för att runda av med en redig fiesta i skogen. Paella och flamenco låter som en klyscha men här bekräftades den spanska stereotypen i allra högsta grad.