För ett år sen gjorde jag en resa i tiden, tillbaka till 50-talets Edinburgh. Där och då bodde min mormor och jobbade som au pair, ett av många kapitel i hennes äventyrliga liv som tog plats utomlands. Jag reste till Edinburgh för att gå i hennes fotspår, förstå hur hennes liv var då och för att hitta likheterna med mig själv. Resan sponsrades delvis av VisitBritain, men åsikter, tankar och text är som vanligt mina egna.

Min mormor och jag

Min mormor. Modig och nyfiken. Äventyrlig och hurtig. Min ständiga hejarklack när jag reser och har bott utomlands. ”Knyt näven i fickan när det är kämpigt”, har varit ett av hennes bästa råd till mig. För tufft och hårt är äventyrens baksida, det vet jag att hon hade lärt sig av egen erfarenhet.

Som liten kunde jag inte lyssna mig mätt på alla hennes resor och år som utlandssvensk. Som lite äldre, skapade jag mig mina egna äventyr på resor och utlandssvensk i andra länder. Som ännu lite äldre, fortsätter jag resa och se framåt men också blicka bakåt för att resa genom mormors minnen. Nu har mormor gjort sin sista - och kanske största resa av dem alla - och därför vill jag berätta en del av hennes historia.

Den här är första delen i en serie om min mormor och hennes resor. Jag har samlat ihop minnen, brev, fotografier och adresser för att förstå hur hennes resande liv, mellan åren tjugo och trettio, såg ut. Till sist, åkte jag till staden där allt började – Edinburgh. Det här är första kapitlet.

Från Övertorneå till Edinburgh

Min mormor är född och uppvuxen långt upp i norra Sverige och flyttade hemifrån för att gå i skola redan som barn. Kriget kom, och tvingade både små och stora att skydda sig själva och stå starka. Jag tror att grunden till det som jag alltid har förknippat mormor med, det självständiga drivet, började byggas redan här.

När hon var tonårig, tvingades hon flytta till Småland och miljöombytet blev tufft. Dialekt och studiepress var nog bara några anledningar till att hon började längta bort – men jag tror att de där resmyrorna i benen, som jag så väl känner igen, hade börjat krypa för länge sen.

Det dröjde inte länge förrän det började glänta på en dörr ut, bort från den småländska småstaden och ut i vida världen. En syssling hade plötsligt en plats ledig som au pair i Storbritannien, och på den vägen är det.

En enkelbiljett över havet

Jag tänker på hur hon måste ha känt, den där höstdagen 1951 när hon stod och väntade med sin stora Amerikakoffert packad och med en enkelbiljett i handen. Ett stycke papper som skulle ta henne den första biten över havet, sedan vidare till nya länder och andra äventyr. Inte kunde hon ana att detta bara var början på hennes många äventyr.

Den där höstdagen låg London framför henne och så småningom Edinburgh. Ett brittiskt äventyr som säkerligen fick hennes norrländska, svala blod att pulsera nästan brännande i kroppen. Jag vågar nästan lova att det var så det kändes – för precis så hettar mitt blod de gånger jag har stått med enkla biljetter rakt ut i äventyren.

”Jag tog chansen. Mor beställde sex rejäla förkläden och sedan for jag ensam över med Londonbåten. När vi kom fram var madame och hennes två barn och mötte mig. Jag hade en stor så kallad Amerikakoffert med mig, som knappt fick plats i bilen. Familjen som jag skulle jobba hos bodde utanför London, men skulle om sex månader flytta till Edinburgh i Skottland. Mister i familjen hade tagit över ett stort varuhus, som NK är idag. Resan upp till Skottland var härlig. Vi åkte genom Lake-distrikten och jag var helt tagen av omgivningarna.”

Nästan 70 år senare reser jag genom samma gröna, böljande landskap. Det sammetslena gräset växlar i olika nyanser av grönt av solens skiftningar. De gröna kullarna gör verkligen skäl för sitt namn, tänker jag och förstår att mormor njöt av samma utsikt.

”Jag bäddade barnens sängar, skurade ur tre badkar, putsade fem, sex par skor om dagen. Strök kläderna och diskade. Afternoon tea skötte jag. Jag åt massor med kex och blev så tjock! Maten var god men inte speciellt näringsrik. Jag trivdes bra men tjänade bara 10 shilling, ungefär 10 kronor, i veckan. Mina kompisar som också jobbade som au pair fick minst det dubbla. Jag tog ridlektioner på lediga stunder och tog spårvagnen in till stan varje onsdag eftermiddag – ibland också söndagar om jag inte behövde jobba.”

Samma stad men ett helt annat liv

När jag hoppar av spårvagnen – som idag kallas tram – på Princes Street i Edinburgh, är det morgonrusning och människor med kaffekoppar i ena handen och mobilen i den andra småspringer igång dagen. Från toppen av berget tronar slottet och kullarna omfamnar stadens kärna. Tänk att mormor också var en del av myllret på samma gata - utan coffee to go och smartphones. Tänk om de kunde föreställt sig 2010-talsmänniskan, och vilka behov vi har skapat oss och inte kan leva utan? Livsstilen förändras, men omgivningarna består. Slottet och kullarna är desamma och kommer så förbli i många år framöver.

På Princes Street i Edinburgh ligger butikerna som ett pärlband längs huvudgatan. Märkesbutikerna med sina blänkande skyltfönster glänser i solen, medan de pampiga byggnaderna i sten är färgade av tidens gång. Mormor har berättat att hennes arbetsgivare ”Mister” var föreståndare på det anrika varuhuset och jag ser framför mig hur 50-talets skyltfönster pyntades.

Inte bara spännande äventyr

Givetvis förstår jag hur livet som ung tjej utomlands på 50-talet kan ha varit - inte bara var härlig natur och myllrande storstadsliv. Mormors arbetsdagar var långa och slitiga. Med ansvar för tre små barn, hushåll och städning, dessutom ett nytt språk i ett främmande land utan kontakt med vänner och familj, var vardagen också tuff. Hemlängtan kom ikapp henne, när julen med alla varma känslor och traditioner började närma sig.

”På juldagen hade jag en så otrolig hemlängtan – vilket jag vanligtvis var förskonad från. När den dåvarande svenska kungen höll sitt tal till utlandssvenskarna i radio, tände jag två julbockar som jag hade med mig hemifrån och tänkte på de därhemma. Och längtade.

"Över jul fick jag influensa och blev sängliggande några dagar. Det var jobbigt eftersom jag hade hand om barnen hela tiden. Jag hade lovat att stanna hos familjen i ett halvår, vilket jag också gjorde. Men jag hade inga planer på att åka hem till Sverige – för Amerikakofferten hade jag skickat hem för länge sen.”

Att skicka hem sin stora väska, ser jag som ett vägval i mormors liv. Istället för att vända hemåt till trygghet och vanor, valde hon att lämna bagaget bakom sig och fortsätta vidare. Kanske började hon ana att äventyret skulle bli långt – livslångt?

”När de första sex månaderna av mitt år i Skottland var avklarade, fick jag plats i en ny familj. Jag skulle även här jobba som au pair, skillnaden var dock att de bodde i Edinburghs fattiga kvarter. Mannen var spårvagnsförare och hans fru var konduktör på samma vagn.”

Första semestern och ridläger i högländerna

I en ny familj i en annan samhällsklass fick mormor andra perspektiv på livet. Att jobba hårt lönade sig i längden, när hon äntligen fick chans att åka på ridläger i de skotska högländerna. Kostnaden var hög och resan norrut var lång. Att hon var ensam och tjej skulle dock inte stoppa henne. Hon ordnade en vikare till familjen hon jobbade hos och ställde sig bestämt längs vägkanten med tummen i luften.

”Jag liftade med olika bilar hela långa vägen till lägret. Inför en sträcka stannade en lastbil med en äldre man i. Han frågade om jag ville följa med hem till hans fru på lite te. Sedan skulle han sedan köra mig tillbaka till landsvägen, lovade han.”

Idag skulle det vara otänkbart att lifta med äldre, okända män – men världen såg annorlunda ut och mormors äventyrliga ådra visste vad den ville.

När hennes år i Skottland var slut, var hemresa till Sverige inget alternativ. Resten av världen lockade desto mer. Denna gång reste hon utan stor och tung Amerikakoffert, men med desto mer smak av vagabondlivet. Först Paris, som sedan följdes av Normandie, Rivieran, Alperna, Tyskland och vidare i karriären som flygvärdinna med hela världen som arbetsplats. Men det är en helt annan historia…

Att resa ger fler frågor än svar

Jag tror att min mormors målande berättelser om livet som ung utomlands har gett mig den längtan ut som jag började känna så tidigt – och som fortfarande får magen att pirra. Tack vare det, delar vi så mycket mer än bara släktskap och gener.

Jag tror också att hon lärde sig att hennes resa inte hade någon slutdestination och att det man söker finner man ofta inom sig. Slutar man någonsin längta, fast man har hittat det man sökte? Den frågan lämnar jag obesvarad i den här berättelsen och kanske, kanske får jag svar på den – någonstans där ute på resorna i världen.