När 2019 skulle bli 2020, skrev jag en lista på saker jag önskade mig in i det nya året. Det var bara veckor innan ett visst virus fick hela världen i gungning. Tänk om vi visste vad som skulle komma? Då hade jag antagligen önskat mig något helt annat än att odla sticklingar och använda ullstrumpor oftare. Kanske hade jag önskat att kunna kramas utan risk för smittspridning? Eller kanske att kunna resa utan en triljon intyg och bevis?

Hursom, tänk vad lite vi visste i slutet av 2019. Och kanske var det lika bra! Det här önskade jag mig då - och såhär gick det med önskningarna året efter:

Använda ullstrumpor oftare

“De är helt oslagbara för både skogsvandring och stadspromenader. Håller fötterna svala när det är varmt och värmer när det är kallt.” Jo visst använder jag strumpor av ull oftare numera! De är lyxstrumporna i min låda och ett givet val när jag ska vara utomhus länge.

Köpa dyra ostar

“Gärna sådana ostar med namn jag knappt kan uttala. Boerenkaas Gouda, Chällerhocker, Petit pont-l'évêque…” Fler och mer ostar har det blivit. Dessutom har vi numera en fin ostbricka som ostarna med de svåra namnen dukas fram på. Men manchego, lagrad getost och parmesan är och förblir mina favoriter.

Ta fler selfies (och lägga upp dem!)

Nej, selfies är inte min grej och jag börjar landa i det. Däremot börjar jag landa allt mer bakom kameran, vilket har blivit en allt roligare och viktigare hobby.

Fylla fönsterbrädorna med sticklingar

“Det rimmar så fint med vårskrik, lärkdrill och de ljusare dagar som kommer.” Mina växter ynglade av sig som bara den och tillslut hade jag varken krukor eller utrymme kvar. Så nu tänker jag kvalitet före kvantitet och har en maxgräns på 1 stickling per sort.

Lära mig att väntetid är vilotid

När jag skrev den här önskan hade jag inte mycket vilotid. Jag visste dock att jag iallafall hade väntetid, det vill säga tid i telefonköer och sådana mellanrum av tid som alltid finns. Jag tänkte då att jag kunde nyttja den ofrånkomliga väntetiden till att vila hjärnan lite, istället för att surfa eller skriva eller någon annan multitaskande grej. Men åren som följde var extremt vilsamma i och med att många av mina resor och uppdrag flyttades fram. Så på köpet kom vilotiden, dessutom oftare och i längre format än väntetiden.

Älska solfläckarna i mitt ansikte

“De har varit med på (och blivit till av) mina soligaste stunder. Vissa av fläckarna ser till och med ut som kontinenter på en världskarta - passande ansiktsdekoration för en resenörd.” Så skrev jag om mina pigmentfläckar i ansiktet. De flammar upp när jag är i solen och på somrarna blir jag fläckig i hyn. Jag tycker de charmiga lika mycket som jag skäms för dem. Men faktum är att jag inte alls har tänkt på dem de senaste somrarna. Kanske är det för att jag inte har varit utomlands och utsatt ansiktet för så stark sol? Eller så har jag helt enkelt fokuserat på viktigare saker än ytan.

Låta adventsljusstaken lysa

“…från oktober till mars så själen får värma sig i mysljuset.” I år lyser så fint och kommer göra det ända till våffeldagen!

Finbädda sängen oftare

“…med prydnadskuddar, överkast och hela fadderullan. För att det är fint!” Att se hemmet som ett projekt tycks ha blivit en grej under pandemin. Som så många andra har jag rensat, fixat och pyntat hemma. Det har blivit många timmar hemmavid och viljan att ha fint omkring mig har vuxit. Nu har vi loppade möbler, fyndade tavlor och några nya saker i lägenheten - och den är hemtrevligare än någonsin.

Jag håller på att sammanfatta året som gått och även blicka in i nästa. Det har varit ännu ett märkligt år, men samtidigt spännande, fint och roligt. Jag ser verkligen fram emot 2022 och har på känn att det blir ett riktigt bra år, med eller utan pandemi.