På skridskotur i Örebro

Det är lördag i februari och och för första gången på flera månader vaknar jag av fågelkvitter. Solen håller precis på att gå upp och sätter färg på himlen. Solstrålarna får grannens fönster att se ut som akvareller i smörgult och rosarött. Dagen bådar gott - och jag vet redan att vi kommer spendera delar av den på skridskoisen. Som de senaste helgerna och säkerligen de kommande också. Ja, vi har verkligen fastnat för långfärdsskridskor!

Vi har turen att bo bara en kilometer från Örebros skridskomecka, Rävgången. Det är en del av naturreservatet Oset & Rynningeviken, där det finns både värmestugor, korvkiosk och uthyrning av skridskor och sparkar. På helgerna med fint väder är det mycket folk i viken, men så fort man kommer ut på isen känns det som att det är vår alldeles egna balsal.

Motvind och banankaka

Det är ju något visst med vidder, eller hur? Oavsett om det är ett böljande hav, en äng utan slut eller skog som sträcker sig ända till horisonten.

Vidderna över isen får mig att känna likadant - det är något som kittlas i själen och får blicken att fastna. Men den här gången ville jag inte fastna alltför länge, hur fint det än var.

För när vi vände hemåt var motvinden som en vägg och varje skär fick rumpan att brinna litegrann. Tack och lov visste jag att ryggsäcken var packad med skållhett kaffe och nybakad, nästan fortfarande varm, banankaka. Fikat hägrade, då är lite motvind en baggis.

Och det var en lördag, ännu en. Med sol, skridskor och fika vid den frusna strandkanten. Fint så!