Det var en onsdag i oktober och kroppen, själen, hjärtat, ja allt som är hela min varelse, ville ut. Jag anade att sjön bortanför stan badade i varmt höstljus och att solen målade ängarna i den där mjuka nyansen av brynt smör. Jag hörde för mitt inre hur vassen svischade och svajade i vinden och kände hur skönt det skulle vara att vända kinderna mot höstens kanske sista varma sol.

Men jag var på fel sida och för långt bort ifrån allt det där. Inomhus istället för utomhus. Mellan fyra trånga väggar och ett kvävande tak istället för enbart frisk och fri luft omkring mig. Samtidigt som naturen ropade, lockade och drog i mig.

Jag lystrar, packar och börjar vandra

När naturen ropar på mig, då lystrar jag. Särskilt när det är en vanlig vardag och det finns så gyllene ögonblick att samla till min skattkista med minnen. Så jag packade en termos kaffe, två koppar och några chokladbitar. Flätade in mina fingrar i Gunnars och började gå tillsammans mot sjön. Stigarna lyste i guld och solens sista strålar färgade hela fälten till bärnsten. Det var så himla vackert och fint att få ta tillvara på den här kvällen.

När nej blir ja

Hemma hade jag en massa måsten och min att-göra-lista var kilometerlång på grund av alla “ja” jag tidigare sagt. Ända sedan jag läste om finessen med fuck it-listor (istället för bucketlists) har jag däremot tänkt på ordet nej. Jag är en ja-sägare i ryggmärgen men tränar på att säga nej till sådant som inte känns spontant och högljutt “ja”.

“Att säga nej till fluff, är att säga ja till sänkta axlar. Att leva livet rent, är att hedra det”, skriver en av mina favoritskribenter Sofia Sivertsdotter och jag tänker att ett nej automatiskt blir ett ja åt något annat - som att lyssna när naturen kallar på mig, dricka kaffe fast jag inbillar mig att koffeinet är för nära sovdags och att strunta i dagens träningsplaner.

Testa att säga nej ibland. Jag lovar att det ger fler ja för att upptäcka och skapa utrymme för små guldstunder i livet.