I Sydamerikas näst minsta land finns både tropisk djungel, Andernas snöklädda toppar, kustens vita stränder och Galapagos unika djurliv. Lägg därtill pulserande storstäder som Guayaquil och Quito, samt alla de sovande småbyarna så kan du ana nyanserna på landets hela spektra.

Huvudstaden Quito på hög höjd

Huvudstaden Quito ligger på svindlande 2850 meter över havet. När jag tar mina första stapplande steg ut ur flygplanet, börjar omställningen till höjden och de ständiga simtagen i sirap. Lungorna drar in all luft de kan få, men blir ändå inte nöjda av den tunna luften. Avgasdimman från den bullriga trafiken ligger tät och tårar ögonen när jag blickar ut över mångmiljonstaden.

Gamla stan är precis som förr i tiden

Jag tar spårvagnen till Quitos gamla stadskärna, där de pampiga kyrkklockorna för evigt tycks ha stannat. Här pickar duvorna efter gårdagens brödsmulor, gubbarna på torget spelar munspel och la canelaza (kryddig dryck på rom och kanel) ryker fortfarande värmande och inbjudande.

—> Här kan du läsa om en annan typisk dryck i Ecuador - michelada!

Trots att Quito just nu växer så det knakar är centrum precis som det alltid har varit. Gatan som tidigare var synonym med tillfällig lycka och nattlig värme, La Ronda, är numera det främsta objektet för turisternas fotoblixtar.

Metropolitana - bättre utsikt än Teleférico

Det är söndag, strålande ecuadorianskt väder och kroppen har börjat vant sig vid simma i sirap och andas avgaser. Lite öster om staden ligger inte bara Quitos lunga utan också hela Sydamerikas största park, Parque de la Metropolitana. Med vilda ängar, skog stor nog att tappa bort sig i och barrträd som luktar julgran, är det balsam för susande storstadsöron och förorenade lungor.

Från högsta toppen av Metropolitana är utsikten häpnadsväckande. Strunta därför i Teleférico, turistliften som tar dig upp till motsatta bergets topp, och speja ut över Quito härifrån istället. Visserligen når du inte lika många meter över havet, men du slipper både höjdsjuka och turistträngsel!

Baños - adrenalinsinn sportstad

Jag har fyllt min dos av kultur och folkvimmel och tar bussen två timmar söderut till extremsportens hjärta Baños. Vid foten av vulkanen Tungurahua, som fortfarande skvätter lava omkring sig, ligger den lilla staden vackert inbäddad bland broccoliberg och klippväggar. Baños kallas ”porten till djungeln” och kan, tack vare vulkanens underjordiska källor, värma upp naturliga pooler och vattenfall i bergsskrevorna. Det är en magisk upplevelse att sjunka ner i en brännande het källa, omfamnand av djungel och med stjärnhimlen som tak.

Otavalo - knutpunkten för hantverk och indiankultur

En lång och skumpig bussresa norrut från Quito, lämnar jag Baños tropiska djungel bakom mig och hamnar i Otavalo, på högre höjd i den andinska bergskedjan. Världskända för sitt vackra hantverk, har los otavaleños satt sin lilla stad på kartan som ett av Ecuadors främsta besöksmål. De flesta indianerna går fortfarande klädda i de typiska sandalerna, alpargatas, och den blommiga blusen har blivit mode igen tack vare pimpade detaljer. Vart jag än vänder huvudet ser jag de indianska männen med sina långa, vackra flätor i det korpsvarta håret. Flätan var, och är fortfarande, en symbol för identiteten.

En lördag i Otavalo betyder en myllrande massa av hantverkare, turister och en och annan ficktjuv på Plaza de los Ponchos. Torget gnistrar av färger, trots att morgondimman ligger tät bland bergen. I turkos och korall lyser smyckena ikapp med de mönstrande lamafiltarna och ponchorna av alpackaull. Hantverket är indianernas stolthet och traditionen bär de med sig från generation till generation. ”Un dolarito, un dolarito” blinkar en solsvedd gammal dam åt mig under sin panamahatt. Prutning är ett känsligt område, även om det ingår i köpet så länge det sköts med en gnutta humor och en dos respekt.

Mercado de Animales - kaos och kött på marknaden

Köttätare eller husdjursälskare, Mercado de los Animales en upplevelse utöver det vanliga. Från arla morgonstund säljs och köps djur, stora som små, på marknaden en bit utanför Otavalo. Även om man inte planerat att buda på en ko eller ett gäng hönor, är det spännande att bara titta på det lättsamma kaoset i soluppgången. Marsvinen, cuy på indianspråket quicha, är hett eftertraktat och kostar ungefär 150 kr/kilot. De säljs dock inte för att gullas med som husdjur, utan för att grillas som paradrätt vid festliga middagar.

Efter att ha sett tillräckligt många marsvin med ögon som korinter, lämnar jag djurmarknaden bakom mig och fortsätter till Peguche. Strax utanför Otavalo ligger byn som på kartan knappt är en prick. Turisterna som traskar de upptrampade stigarna hittar sällan hit, vilket gör att jag gärna tar sikte på denna ännu gömda skatt. I Peguche finns ett vattenfall som enligt den indianska tron är helig. Här firar de Inti Raymi, motsvarande midsommar, med rituella bad i det porlande vattnet från Anderna.

Esmeraldas - strandliv och surfstil

När två av Ecuadors vitt skilda klimat, djungel och berg, har visat sig från sina bästa sidor återstår förstås kusten - med sina svajande palmer och vita puderstränder. Jag åker till Esmeraldas i norra delen av landet, som är en hub för transporter till kustens alla pärlor. Precis som Ecuador i allmänhet, finns alternativ av sol och bad för alla smaker och plånböcker. Bussarna går snabbt och passar en budgetplånbok (räkna med 1 dollar per timmes resa) längs kusten. Men pass upp, det är ett El Dorado för tjuvar.

Mitt första stopp är Atacames, navet för paraplydrinkar och barfotadans på stranden, där latinorytmerna är det ständiga soundtracket. Dock kan inte själva stranden konkurrera med grannstränderna, exempelvis Tonsupa. Den lilla fiskebyn är lugnet själv. Här är knorrar sanden mellan tårna som talk och havet är kristallklart. Tidiga morgnar kan man hänga på fiskegubbarna ut och dra upp nät, och en dag med tur betyder både hummer och krabba till dagens rätt.

Från sitt öppna fönster serverar señora Lupita lunch till barnbarn, grannar, runtresande svenska skribenter – ja, alla med magar som kurrar när doften av hennes ris och bönor letar sig ut på gatan. Knappt motsvarande 14 kronor kostar el almuerzo, som betyder soppa, varmrätt, frukt och dryck. ”Le pongo un poco de ají.” Jag häller på lite stark sås. Det var ingen fråga, och jag hinner inte neka artigt innan den glödheta chilisåsen bildar brännheta mönster på det vita riset. Den här lunchen kommer kännas, det vet jag redan innan tungan domnar bort.

Same och Súa - mellan byarna med mototaxi

Enklaste sättet att ta sig mellan de olika byarna längs kusten är med mototaxi, en moppe med flak. Same är stället för besökare som vill checka in och njuta av bekvämligheten med all inclusive, medan byn nästgårds Súa är det motsatta – en liten vacker vik dit inga stora hotell ännu hittat. På söndagar ordnar byborna hästkapplöpning och ryttarna struttar stolt omkring på sina blankpolerade springare. Cowboy Carlos tar en vätskepaus från hästryggen och klappar hårdhänt men hjärtligt om sin ”enda och eviga kärlek”, stoet Lola.

Mompiche - slurmig surfspot

Mompiche är nästa stopp längs Ecuadors norra kustremsa som är väl värt ett besök. Trots sin berömmelse för de idealiska surfvågorna och välbevarade mangroveträsk, slumrar fiskebyn fortfarande i en behaglig siesta som besökarna gärna tar till sig.

Trots att jag inte har en solblekt utväxt, en bräda under armen eller ryggsäcken full av hajhistorier känner jag mig som ett välkommet tillskott i den nyfikna bybefolknigen. Asfalten har ännu inte hittat hit och jag upptäcker att bussarna inte heller gjort det. Men jag hinner knappt sätta tummen i vädret förrän jag skumpar bland tjocka tanter och hönsburar på lastbilsflaket. Snart skymtar jag också horisontens knivskarpa linje mellan trädens blad.

Ecuador är som ceviche!

De kulinariska upplevelserna längs kusten är utan krusiduller, men fräscht och nyfångat direkt från havet nedanför. Ceviche, i och för sig inlånat från grannlandet Peru (men det skulle förstås ingen ecuadorian erkänna) är en njutning för både öga och gom. Skaldjur och fisk marinerade i limejuice, chili och rödlök. Sött, surt och salt på en och samma gång – smaklökarna gör kullerbyttor av glädje. Ecuador är precis som cevichen: sött, surt och salt på en och samma gång. Olika smaker, nyanser och klimat samsas i en aptitlig kombination som passar de flesta.

Efter att ha rest genom tre av landets fyra skilda klimat och kulturer, återstår bara Galapagosöarna som jag lämnar till nästa gång. För redan innan jag hunnit tacka Ecuador för den här gången, vet jag att återbesöket både är ett måste och inte alltför långt in i framtiden.