När vi går igenom kaféet Confeitaria nacionals guldsmyckade dörrar lämnar vi 2000-talet bakom oss. Istället kliver vi rakt in i en hundraårig, praktfull lokal med tunga sammetsgardiner och knarrande parkettgolv. Den runda trappan snurrar likt ett snäckskal upp till ännu en våning, där lampornas knappt lyser utan bara skapar stämning.

Jag beställer kaféets specialitet, pastel de nata, av servitörer i kritvit skjorta och stel fluga. Hur sjutton kan skjortorna vara fläckfria när de jobbar med kladdiga bakelser och smuliga kakor hela dagarna, tänker jag men får snart annat att tänka på.

En första tugga av det portugisiska nationalbakverket

För in kommer ett fat med ett litet, svagt bränt bakverk som glänser i gult. Kanterna är knapriga men fyllningen ser smörigt mjukt ut. För att ha blivit utnämnd till det portugisiska nationalbakverket ser denna pastel de nata rätt oansenlig ut, men med tanke på att vart och vartannat konditori i Lissabon säljer dem måste det tala det sitt tydliga språk. Eller tydliga smak.

Så, hur var min första pastel de nata-upplevelse? Första intrycket var att det var inte alls så klistrigt supersött som jag hade trott. Smaken var mycket mer balanserad än så och hade uns av både kanel och citron. Utsidan var smördegslik och frasade sönder vid tuggorna, men fyllningen var lenaste len.

Fattiga munkar och ett kloster i konkurs

Bakverkens historia är i bästa storytellinganda: det sägs att munkarna i klostret Mosteiro dos Jerónimos på 1700-talet stärkte sina klädedräkter med äggvita. Vad tror du de gjorde med äggulorna då? Bakverk såklart, som så småningom kom att bli landets mest älskade sötsak. Tyvärr slutar den här sockersöta historien inte så lyckligt för de fattiga munkarna som tvingades sälja sina pastel de nata på gatan för att få in pengar till klostret. Det gick sisådär, för klostret stängde ändå och munkarna fick lämna ifrån sig receptet till närmsta sockerfabrik. Resten är en gulglänsande och kaneldoftande historia.