En hälsning från Polens längsta, viktigaste, vildaste - men också mest tysta och hemlighetsfulla - flod. I samarbete med Polska turistbyrån.

Bred som en boulevard och otämjd som ogräs flyter floden Wisła fram genom Polen. Vi spenderar en dag på båt och glider ljudlöst fram genom det polska landskapet. ”Europas sista vilda flod” kallas den, med tanke på att den styr sin väg som den vill och inte (ännu) blivit reglerad av mänsklig hand.

Sommarsolen steker och trädens grenar hänger tungt som gröna sammetsgardiner. I början av färden åker vi via den mindre floden Nogat och passerar ordensborgen Malbork. Vår polska guide, som också är kapten på den lilla motorbåten, pekar och gestikulerar men engelskan räcker inte riktigt till. Berättelserna tystnar snart och ersätts av vinden som väser i vassen.

Wisłas berättelser om Polens historia

Jag dagdrömmer att Wisła själv kunde berätta, vad skulle den säga då? Skulle den berätta om blodiga slagen om borgen, invasioner av fiender, gränsen mellan folkslagen som hatade? Men också - skulle den berätta om soliga dagar som denna, när bara de kluckande vågorna bryter friden? Om badande barn och fiskare i båtar? Om picknickar vid strandkanten och tådopp från bryggorna?

Efter ett par timmar i båten stannar vi för lunch vid en sluss. Maten är enkel utan finesser, men potatisen som simmar i sås smakar så gott med den dillkryddade vitkålssalladen. Efter lunchen puttrar vi vidare på Wisła, som är lika tyst och mystiskt som tidigare. Polens vilda flod vill inget förtälja och jag får fortsätta dagdrömma om vilka berättelser den håller hemliga.