Vi åkte till stugan i Gunnarskog i mörkaste november med höstregn som grät mot bilrutorna - men hem åkte vi i en värmländsk vintersaga med kristaller på fönstren. Under helgen kom årets första snö och pudrade grantopparna med florsocker, frös fast tiden i en evig arla morgontimme och kristalliserade de sista, svajande blommorna på åkern. 

Mot mörkare tider

Naturen är föränderlig och jag älskar hur årstiderna växlar. Tycka vad man vill om den mörka tiden på året, men vi har dem att tacka för att vi kan njuta så mycket av de långa, ljusa månaderna. 

En bild säger mer än tusen ord - och elva bilder säger antagligen oändligt mycket mer än så. Därför sätter jag punkt här och låter istället bilderna ta dig genom novembers snabba skiftningar. 

Morgonen därpå

Tidigt i ottan tassade jag ut för att kissa. Världen låg så tyst och stilla i den arla morgontimmen -som vinterns första natt inte bara hade frusit fast ekan i sjön, utan också förfrusit självaste tiden. Jag förevigade den kyliga stunden och spejade på de glittrande ljusen på andra sidan sjön, i den lilla byn Årbotten, där morgonpigga stugor redan hade börjar lysa upp dagen som gryr.