I mars, fredag den 13:e, började den här annorlunda våren, iallafall för mig. Väskorna var packade och i tanken var jag redan på väg till Tunisien. Så blev det inte förstås.

Bara någon timme innan jag skulle åka till Arlanda, bestämde vi oss att skjuta upp resan på obestämd framtid. Vilket var väldigt bra, för samma kväll utlyste Trump nödläge i USA, svenska tidningar skrev om matbrist i Stockholm och Sveriges grannländer stängde sina gränser. Coronavåren kom med full kraft och att det var just fredagen den 13:e kändes som ett oerhört passande datum, ironiskt nog.

I april skulle vi åkt till Nordmakedonien, men den resan ställde vi såklart även om jag hoppades in i det sista. Lite naivt kan tyckas, men jag ville så innerligt få resa där på vårkanten.

Maj, juni och nu juli. Det är länge sedan jag har varit utan resor så här länge, men vet du vad? Det är bra. De senaste månaderna har jag sett mer av Sverige än på länge och på semestern blir det ännu mer av vårt fina land. Världen finns kvar och väntar, tills vi kan resa igen.

Hösten då? Mitt i alla svemestrar och sommarutflykter tänker jag förstås på hösten. Vad händer sen? Blir det som vanligt eller snarare ovanligt? Jag längtar till att resa igen och ser att länder, som t.ex. Tunisien, hälsar oss välkomna med #readyandsafe. Men hur det än blir, har jag lärt mig något sedan fredagen den 13:e mars 2020: att ta det som det kommer. Lite mer spontan. Något mer flexibel. Och oändligt mycket mer tacksamhet för att få vara frisk och må bra.