Att samla på svenska nationalparker

Tidigt som tusan åker vi från Örebro. Vi har en lång biltur framför oss och ska vara i Skåne vid lunch. Vi packar bilen snabbt och gasar på söderut. Samtidigt som jag räknar ut att vi knappt har tid för kisspaus, följer jag Google Maps resväg med fingret. Fastnar på skärmen med pekfingret när jag inser: vi kommer nästan precis passera en nationalpark! En som jag inte har varit i. Ännu en till samlingen. Vi måste stanna till i Åsnens nationalpark!

Svenska nationalparker har blivit något slags “samlarvärde” för mig. Som Muminmuggar och dalahästar, som jag också samlar på. De är visserligen materiella ting, men nationalparker..? Ända sedan jag besökte en nationalpark för första gången, har jag velat besöka allihopa. Hittills har jag känt mig nöjd vid ett besök i parken, några timmars vandring eller kanske en övernattning. “Check på den” och ännu en till samlarskaran.

Men inte med Åsnens nationalpark. Vi hann med ett rekordkort besök vid den småländska insjön med alla sina öar. Besöket var dock inget “check och bock”. Det var snarare som en smakbit när man egentligen är vrålhungrig. Därför blir det här inlägget en liten aptitretare, i väntan på nästa besök och ett desto matigare inlägg. Kanske får det här din mage att kurra lite efter Åsnen också?

På snabbt besök i Åsens nationalpark

Vi åker i många timmar längs mörka, täta granväggar. Mullrande regnmoln hänger bakom oss och fukten får mina fjun i nacken att locka sig. Plötsligt öppnar sig landskapet. Skogarna i detta innersta av Småland luckras upp och bokskogens limegröna löv får naturen att ljusna. Vi är framme!

Åsnens nationalpark ligger nära Växjö och är den yngsta av Sveriges alla nationalparker. Tre fjärdedelar av området är vatten, vilket gör att det är en väldigt paddelvänlig nationalpark. Men resterande del består av mestadels bokskog och våtmarker med fina vandringsstigar av olika längd.

Legenden om Karolinerekarna

Från parkeringen Sunnabro gick vi en kort tur ut på halvön Bjurkärr. Känner du till legenden om Bjurkärrs berömda Karolinerekar? De sägs härstamma från polska ekollon som fördes dit av en svensk karoliner (en soldat under svenska stormaktstiden) på 1700-talet. Kanske var det en småländsk man som äntligen hade kommit hem till Bjurkärr efter många, långa år i krig? I fickan hade han troligtvis några ekollon som minne av bravaderna han var med om i Polen. Han kanske fingrade lite på dem och funderade på om de skulle trivas i den svenska myllan. Sen släppte han ner dem på marken och trampade ner dem med stöveln. 300 år senare är ekarna mäktiga inslag i Åsnens natur.